Rikard Westerberg forskar och undervisar i ekonomisk historia och företagshistoria på Handelshögskolan i Stockholm. Han är aktuell med boken ”Sista striden det är – historien om löntagarfonderna”, och har tidigare forskat om det svenska näringslivets opinionsbildning under kalla kriget. 

Att skriva bok om 4 oktober-demonstrationerna var ett perfekt tillfälle att berätta om hur det gick till när näringslivet samlade tiotusentals människor för sin historiska kraftsamling, säger han.

– Sen tycker jag att det finns väldigt mycket i löntagarfondsfrågan som inte är särskilt välkänt. De stora demonstrationerna och att det var stor politisk kontrovers är välkänt. Men vad som faktiskt hände med fonderna efter att de infördes, vad som hände med pengarna när de löstes upp och vart pengarna tog vägen sen. Det är ganska okänt och här finns det en fantastisk historia att berätta.

Historisk ironi

Det som började som ett vänsterradikalt förslag för att stärka fackföreningarnas makt över näringslivet slutade med att pengar gick direkt till privatiseringar och avregleringen av den svenska välfärden, via det börsnoterade investeringsbolaget Bure. Enligt Rikard Westerberg var bolaget en viktig finansiär för de privata entreprenörer som dök upp under och efter Carl Bildts valfrihetsrevolution på nittiotalet.

– Det finns en uppenbar historisk ironi i det där. Och samtidigt är det en historia om hur Sverige förändras väldigt mycket mellan 1975 och 1995.

Vad hände egentligen den 4 oktober 1983?

– Det var riksdagens öppnande, som det alltid är på hösten. Och vid det här laget hade man redan bråkat om förslaget om löntagarfonderna i sju, åtta års tid, med starka reaktioner både från de som var för och emot.

När Socialdemokraterna kom tillbaka till makten 1982 stod det klart att löntagarfonderna ändå skulle bli verklighet.

– Men det var i en ganska urvattnad form jämfört med det ursprungliga förslaget. Hur som helst bestämde sig näringslivsintressen och mäktiga Svenska Arbetsgivareföreningen snabbt för att man skulle påverka folket i den här frågan. Det var en aldrig tidigare skådad opinionskampanj som tog hjälp av reklam, PR och marknadsföring. Kampanjen kulminerade i väldiga demonstrationer med tiotusentals deltagare. SAF lyckades kanalisera ett folkligt missnöje som fanns mot idén om löntagarfonder.

Enligt polisens siffror deltog runt 75 000 demonstranter i tåget från Humlegården till kanslihuset i Gamla stan, något som gör näringslivets kraftsamling till den största demonstrationen i Stockholms historia. Socialdemokraterna vägrade kännas vid siffran, och från partiets håll sa man att de egna trogna räknarna fick det till drygt 27 500 demonstranter.

Ägare av kött och blod

På plats fanns i huvudsak borgerliga sympatisörer, men det var viktigt för SAF att det inte sågs som ett torrt evenemang för tjänstemän och byråkrater eller som en front för storbolagen.

– Man var väldigt rädd för hur det skulle uppfattas. Det skulle absolut inte ses som ett evenemang för storfinansen, och om det var stora bolag skulle det helst vara familjeföretag med ägare av kött och blod. Som Antonia Ax:son Johnson. Den här frågan enade alla från höga direktörer till småföretagare. Folk som ägde sina egna företag såg risker, att deras livsgärning och inkomster hotades av förslaget och det bildades en ganska bred rörelse. Ser man på bilderna var det mycket unga människor som såg det som en protest mot ett socialdemokratiskt etablissemang.

Frågan var besvärlig för statsminister Olof Palme, som själv hade en ambivalent inställning. Utåt kallade han protesterna för de bemedlades kamp, det var direktörerna som var ute och demonstrerade. Han vägrade ta emot demonstranterna när tåget kom fram till riksdagen, och skickade ut den socialdemokratiska gruppledaren istället.

– Han ville inte möta den här stora folkmassan. Intressant nog var hans egen bror Claes en av de första i ledet, berättar Rikard Westerberg.

Designades av flykting

För Rikard Westerberg är individens roll i historien central. Han tycker att det är spännande att följa hur enskilda personer som den socialdemokratiska ekonomen Rudolf Meidner blir avgörande för frågor som löntagarfonderna.

– Rudolf var en tysk flykting med judisk bakgrund som kom till Sverige i början på 30-talet. Han hade en radikal sida, och om det inte hade varit för honom hade förslaget i den här utformningen aldrig blivit av.

Olof Palme och Sture Eskilsson, mångårig informationschef på SAF, spelade även de roller.

– De förstod att frågan egentligen var mycket större än bara löntagarfonderna. Ur Palmes perspektiv handlade det om att samhället skulle vara baserat på ett kollektiv som utövade marknadskontroll. Och för Eskilsson var det att Sverige skulle byggas på individualism och fria marknader. 

Löntagarfonderna blev en laddad symbol just för att striden var så ideologisk, säger Rikard Westerberg. 

– Frågan blev om vilket samhälle vi skulle ha framöver. Och där menar jag att i den kampen vann högersidan och näringslivet.