Peo Hansen förklarar inte bara att dessa kommer ur det neo-klassiska nationalekonomiska paradigmet, och därmed är möjliga att kritisera från vänster. Han går steget längre och använder ett begrepp som på svenska kallas ”modern penningteori” (på engelska Modern Monetary Theory, MMT), för att slå fast att flera uttalanden från ledande politiker, inklusive tidigare finansminister Magdalena Andersson, bygger på myter och rena lögner.

Premissen att staten har ett visst ”reformutrymme” stämmer nämligen inte när det gäller stater som ger ut sin egen valuta. Pandemihanteringen har visat det i praktiken. Sverige kunde ösa ut miljarder utan att behöva höja skatten. Även under flyktingvågen 2015–2016 pausades det finanspolitiska ramverket, och staten frångick det ”sunda statsfinansernas” överskottsmål och strikta krona-för-krona-regelverket. Att det är möjligt för staten att spendera utan att höja skatten, är därmed inte en ideologisk åsikt, slår Peo Hansen fast. Det är neutral fakta.

Grundprincipen är att en stat som ger ut sin egen valuta inte kan jämföras med ett hushåll eller en kommun. Hushåll och kommuner behöver ju anpassa sina utgifter utifrån sina inkomster. Men för en stat som ger ut sin egen valuta är situationen omvänd, förklarar Peo Hansen när ETC möter honom. Han hänger av sig sin lilla ryggsäck där datorn samsas med egna dokument och Financial Times, slår sig ner vid ett café-bord och börjar genast förklara:

– Eftersom staten har monopol på utgivningen av valutan måste staten först spendera eller låna ut valutan, via banksystemet, innan den kan ta in den igen i form av skatt. Annars skulle det inte finnas några pengar att betala skatt med. Dessa stater med egen valuta, som till exempel Sverige, är alltså raka motsatsen till kommuner, företag och hushåll som måste driva in, tjäna eller låna pengarna innan de kan spendera dem.

Få personer har koll

Problemet är enligt författaren att de flesta människor, såväl allmänhet som politiker och ekonomer, inte har koll på dessa fakta. Däremot ser han att kännedomen om detta ökar internationellt, som en följd av den moderna penningteorins kunskapsspridning. Det finns dock ett fåtal som alltid känt till hur det egentligen fungerar. Som exempel tar Peo Hansen upp Alan Greenspan, tidigare ordförande för USA:s centralbank, Federal Reserve. Under ett anförande i Belgien 1997 sa Greenspan: 

”Centralbanker kan i princip ge ut obegränsat med pengar, som är en icke räntebärande fordran på staten.”

– Att förstå detta handlar inte om att förespråka någon politisk ståndpunkt. Det är en ren beskrivning av hur monetär politik och finanspolitik fungerar – hur staten skapar och spenderar pengar. 

Däremot måste det anses politiskt att säga som ekonomerna bakom modern penningteori gör; nämligen att statens viktigaste uppgift är att garantera full sysselsättning. Peo Hansen menar att det ligger en enorm pedagogisk uppgift framåt för att få människor att förstå innebörden av detta.

– Vi som har satt oss in i modern penningteori behöver prata så lättfattligt som möjligt. Väga vad som är mer eller mindre väsentligt att förklara. Börjar man nysta, växer behovet att förstå helheten; obligationsmarknaden, långa räntor, korta räntor. Intresserar man sig för det på riktigt kan man begripa det. Problemet är att de flesta liksom har intatuerat i huvudet att staten är som ett hushåll; om den spenderar mer än den skattar blir det en skuld. I själva verket är det tvärtom! Skulden är ju bara ett annat namn för finansiella tillgångar i den icke-statliga sektorn – liksom att ett statligt budgetunderskott bara är ett annat namn för överskott hos exempelvis hushållen, säger han.

Pandemin förändrade spelplanen

EU:s ramverk bygger på en återhållsam finanspolitik, liksom Sveriges finanspolitiska ramverk bygger på överskottsmål – som möjligen är på väg att bytas ut mot ett balansmål, vilket inte innebär en stor skillnad. Men under pandemin har såväl svenska staten som EU frångått dessa ramverk, vilket i EU:s fall rent av är olagligt, det bryter mot EU:s fördrag. Situationen ger Peo Hansen ett visst hopp.

– I och med att pandemin har pausat budgetreglerna i euroområdet och att den europeiska centralbanken, ECB, numera garanterar medlemsländernas skulder, är den finanspolitiska situationen en helt annan idag än vad den var under både eurokrisen och flyktingkrisen.

Din bok är pedagogisk och lätt att förstå, men en sak förstår jag inte. Varför har Sverige ens en statsskuld?

– Därför att vi har en lag om det. Den innebär att när staten gör underskott, så ger den ut obligationer för att täcka det. Det är ett policybeslut. Men det är inte nödvändigt. Staten behöver inte ge ut statsobligationer.

Så statsskulden kan alltså försvinna med några knapptryck?

– Nja, Riksbanken har köpt upp en allt större andel av statsskulden och lagt den på sin balansräkning. Den gör det, precis som ECB och många andra riksbanker, för att hålla nere de långa statsskuldsräntorna. Att staten äger en större och större andel av skulden innebär att staten står i skuld till sig själv och då börjar vi också närma oss förståelsen av att detta inte är en skuld på riktigt. Vet vi dessutom att bankreserverna som bankerna använder när de köper statsobligationer av staten – och staten så kallat lånar av finansmarknaderna – bara kan framställas av staten själv, bör bilden klarna ytterligare. Om en bank till exempel vill köpa statsobligationer men inte har tillräckligt med bankreserver, ja då kan den låna bankreserverna av riksbanken. 

Peo Hansen bedömer att människor i allmänhet har svårt att greppa detta. Många tänker i banor som: Grekland och Italien är länder med höga statsskulder som krisat, det går alltså inte! 

– Men sedan pandemin fick EU-kommissionen att ta bort de finanspolitiska regelverken, och ECB lovade att köpa upp euro-ländernas statsskulder, har varken Grekland eller Italien några problem att spendera euron – trots att de har mycket högre underskott och statsskulder idag än de hade när de hotades av statsbankrutt under eurokrisen för några år sedan. 

Det handlar alltså inte om statsskulden i sig, utan om politiska regelverk som får oss att tro att staten är jämförbar med ett hushåll i finansiell mening, förklarar Peo Hansen. 

– Japan har länge haft den största statsskulden i världen, omkring 250 procent av sin BNP – men de har ingen kris. De har deflation, knappt någon arbetslöshet och de gör löpande underskott.

Det var i samband med flyktingvågen 2015 som Peo Hansen upptäckte modern penningteori. Han konstaterade att politikernas retorik snabbt ändrades från en saklig ton till en alarmistisk, och uttalanden om att flyktingmottagandet skulle leda till underskott och hål i statsbudgeten. 

– Dörren för flyktingar stängdes snabbt. Argumentet om att vi inte hade råd användes flitigt av politiker och media. Jag började titta närmare på siffrorna, tillväxten rusade ju, trots att alla experter sagt att Sverige skulle hämmas av kostnaderna för flyktingmottagandet.

Peo Hansen började leta efter analyser på nätet och fann snart ”av en ren sinkadus” en februarikväll 2016 en serie föreläsningar på Youtube av ekonomen Randall Wray, en av de främsta forskarna inom den moderna penningteorin.

– Han tar avstamp i Keynes och talar om makroekonomi i bred bemärkelse, men fortsätter in i modern penningteori. För mig var det hisnande! Jag frågade mig: Men kan det stämma? 

Efter det fanns ingen återvändo. Peo Hansen letade efter fler analyser, köpte böcker, läste mycket. Hela tiden med en blick på hur ekonomin funkar och framställs i Sverige. 

– Ekonomin skulle ju gå dåligt, men i verkligheten kom allt på skam! Empirin fanns till hands, och jag skapade ett bokprojekt för att gräva djupare. 

– Jäklar vad mycket jobb som krävdes i mitt huvud för att förstå! Jag började ”trakassera” vänner och kollegor med vad jag upptäckt, det var väldigt kul! För jag fick träna mig i att förklara och argumentera. Folk förstod inte i början. Men det har varit mitt privilegium att jag är ute och föreläser mycket. Ofta akademiskt, men nästan mer utanför akademin. Det är för Länsstyrelser, Rädda barnen, kommuner eller politiska partier. När jag får frågor har jag blivit bättre på att förklara och det spännande är att de som har lättast att förstå är kommunpolitiker – för de har sett det jag talar om i praktiken.

En fördel för kommunerna

I sin bok visar Peo Hansen att mottagandet av flyktingar i kommunerna, tillsammans med det generösa tillskottet av finansiella resurser från staten, visade sig bli en mycket lyckad kombination för en mängd avfolkningskommuner i Sverige.

– Det var också till fördel för den kommunala sektorn som helhet. Historiska kommunala överskott redovisades och flyktingpengarna gjorde att kommuner kunde investera i välfärd, anställa, spara, förbättra sin likviditet och betala av på sina skulder.

Utvecklingen konkretiserades i flera av landets kommuner, som genomförde stora insatser riktade till nyanlända så att de lärde sig språket och kom i jobb. Men det gav mer än så:

– Tack vare flyktingpengarna har en liten kommun som Laxå kunnat bygga både en ny skola och ett nytt äldreboende.

Peo Hansen menar därför att det överskottsmål i de offentliga finanserna som Sverige har idag i praktiken innebär ett svek mot Sveriges kommuner:

– Eftersom de har för låga skatteintäkter står kommunerna i Sverige inför en situation där de inte har råd att göra de nödvändiga investeringarna, till exempel i uttjänta vatten- och avloppssystem, utan att samtidigt göra kraftiga nedskärningar inom till exempel äldreomsorgen. Båda dessa kostnader ingår i kommunernas finansiella ansvar. Om de kommer fram till att det inte går att skära i äldreomsorgen mer, kanske vattensystemet havererar – vilket också mycket riktigt ofta sker i svenska kommuner nuförtiden. Kommunerna behöver pengar från staten!

Öppna gränser?

När Peo Hansen föreläser om modern penningteori och sin forskning som visar att ett generöst flyktingmottagande är ekonomiskt gynnsamt får han ofta frågan om han anser att Sverige ska ha öppna gränser. Han tänker att frågan är fel ställd.

– Naturligtvis kan inte alla flyktingar i världen komma till Sverige, men det beror inte på bristande finansiella resurser utan på begränsningar i de reella resurserna; det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket arbetskraft, bostäder, sängplatser, livsmedel, skolor eller vårdinrättningar för att Sverige ska kunna släppa in och integrera hela världens flyktingpopulation.

Enligt UNHCR finns det idag ungefär 71 miljoner människor i världen som blivit fördrivna med tvång, varav 41 miljoner är internflyktingar. Det betyder cirka 26 miljoner flyktingar som söker asyl.

– En mycket bättre och intressantare följdfråga skulle kunna vara: ”Skulle EU kunna ta emot alla flyktingar i världen?” Sett till sina reella resurser skulle EU definitivt kunna ta emot merparten av världens 26 miljoner flyktingar, om man fick lite tid för att förbereda sig. Men som ingen kunnat missa, står det klart att de politiska utsikterna för ett sådant åtagande är helt obefintliga i dag. Rasism, främlingsfientlighet och framför allt islamfientliga strömningar är viktiga delförklaringar till EU:s ovilja att ta emot flyktingar och dess alltmer oförtäckta likgiltighet inför sina förpliktelser gentemot de mänskliga rättigheterna.

Inte en åsikt

När jag läser Peo Hansens ”Migrationsmyten” får jag en känsla av att det kommer att bli en ikonisk bok. En som vi alltid återvänder till. Lika ikonisk som de ekonomiska teorier som en gång framfördes av John Maynard Keynes, vilka fick stater att inse att de behöver spendera för att bygga välstånd. 

Men kommer modern penningteori att göra skillnad och lyckas slå hål på myten om ”sunda statsfinanser”? Det återstår att se. 

Som Peo Hansen bevisar i sin bok: Att staten spenderar på det medborgarna behöver, inklusive flyktingmottagande, är en förutsättning för både dagens och vår framtida välfärd. Vad vi behöver nu är reella resurser, vilket betyder fler händer i de otaliga sektorer som saknar arbetskraft. Vi behöver fler människor för att klara välfärden. Vi skulle till exempel inte förmå att upprätthålla dagens äldreomsorg i Sverige utan de invandrare som en gång kommit som flyktingar. Det är inte en åsikt. Det är fakta. Regeringen vet det, skriver det svart på vitt i sina egna rapporter, som Peo Hansen citerar i sin bok.

Nu är tidigare finansminister Magdalena Andersson partiordförande för S och statsminister. Hon är brett omtyckt, bland annat för sin saklighet och kunnighet. Vilket förtroende känner du?

– Inget alls. Hon har allt att bevisa. ”Ladorna”, det begrepp hon använder för att legitimera krona-för-krona-politiken, är så löjligt att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Svenska kronan kan spenderas. Under pandemin såg vi att nya miljarder från staten inte var ett problem. Var kommer pengarna ifrån? Jo, från riksbankens förmåga att skapa den svenska kronan genom bankreserver. De skapas alltså med ett knapptryck på en dator. Det borde Magdalena Andersson veta, men hon vägrar säga det.

Är du arg?

– Skitarg, det är huvuddrivkraften! Överskotten Sverige har gjort alla dessa år sedan ramverket och åtstramningen satte igång på nittiotalet, vad fick vi för dem? Magdalena Andersson har mage att säga att ramverket gjorde att vi hade råd med covid-pengarna, men det är bullshit! Det finanspolitiska ramverket knäckte välfärden och gjorde oss sämst rustade i EU att hantera pandemin. Man skar och skar i välfärden under nästan trettio år, så när pandemin kom fanns vården och omsorgen knappt kvar. Barnmorskorna får det tyngre, hela spektrat berörs: lärare, poliser, IVA-sköterskor, matpersonal på äldreboenden… Det som räddar oss idag är att flyktingarna jobbar och bär upp delar av detta.

Hur vill du sammanfatta bokens budskap?

– Det jag har visat i den här boken är att Sveriges stora utgiftsökningar för att hantera flyktingkrisen innebar ett tillfälligt stopp för åtstramningspolitiken. Det krävdes med andra ord en ”flyktingkris” och en ”flyktingbörda” att hantera för att vi skulle få en glimt av hur den svenska välfärden kan repareras, hur avfolkningsorter kan få nytt liv och hur åtstramningspolitiken kan brytas.

Samtidigt som Peo Hansens forskning bevisar att flyktingmottagande är ekonomiskt gynnsamt, konstaterar han att det ekonomiska argumentet egentligen inte är det viktigaste.

– Låt mig vara tydlig; jag säger inte att Sverige eller EU som helhet ska ta emot flyktingar på grund av att det gynnar Sverige och EU. Sverige och EU ska ta emot flyktingar för att värna de mänskliga rättigheterna. Vad beträffar de ekonomiska aspekterna finns det egentligen inte så mycket att orda om. Genom att ta emot och investera i flyktingar – det vill säga människor och därmed reella resurser – har samhällena i Sverige och EU inte något annat val än att gynnas. 

Tre snabba frågor:

Om du får önska en ny inriktning för svensk, ekonomisk politik, hur ser den ut?

– Att den formas utifrån funktionella stats­finanser. Det betyder att budgeten rättas efter demokratiskt fastställda behov, som bestämmer var budgeten hamnar – inte tvärtom, att summan sätts först och sedan fördelas, oavsett behov.

2015 har kallats för flyktingkris. Vad kallar du året?

– Svårt. Men jag skriver ju i boken att mot­tagandet och statens satsningar på kommunerna gav ett ekonomiskt plus. Flyktingbonus är ett ord jag använder.

Högerpopulismen växer. Kan kunskap om modern penningteori vara ett verktyg för att hejda den utvecklingen?

– Ja, i den meningen att vi relaterar ekonomin till flyktingfrågan. Min poäng är att politikerna inte ska kunna luta sig mot forskning och säga att flyktingar är en ekonomisk börda, för det är inte sant. Jag önskar en sådan utveckling som vi sett i klimatpolitiken, att forskarna tillrättavisar politiker när de har fel. I dag är forskare snarare knähundar när politiker talar osanning om ekonomisk politik. Att det förändras är viktigt!