Oron sprids i världens affärstidningar. Något är fundamentalt fel i den globala ekonomin. Och i motsats till vår oro över morgondagens väder, eller vår oro för vad som ska hända barnen i en allt mer otrygg ekonomisk värld, är oro på finansmarknader ett tillstånd som föder sig själv. Oro skapar oro som skapar mer oro som skapar ... ja, kris.
Även om ingenting särskilt hänt i den verkliga världen – inget gigantiskt politiskt sammanbrott, ingen social revolt, inget nytt krig etcetera – så föder oron, via affärspress, bloggar och placerare, en osäkerhet som blir självspelande och allt för många tänker till slut ”är det finanskrasch nästa?”.
Och vem kan stoppa den oron?
Världens valutor förflyttas idag i allt större summor. Störst är flödet till USA. Det är framförallt placerare i Kina som åter flyr till dollarn, men även oljeländernas miljarder bidrar och den osäkra omvärlden gör att USA har fått historiskt stora inflöden av utländsk valuta.
Stora summor pengar försvinner från utvecklingsländerna (över 730 miljarder dollar 2015). Det här är olyckligt eftersom det är i utvecklingsländerna kapital kan göra nytta. I USA placeras det bara i statspapper i väntan på ... ja, vad?
Men även i Europa ser situationen liknande ut. Trots stora tveksamheter över Deutsche Banks stabilitet och säkerhet flödar det in pengar till Tyskland från övriga EU.
En av orsakerna är att Italien, en av EU:s största ekonomier, inte tillåts växa. Landet har av Bryssels direktorat tvingats agera mot sitt intresse – något som fått premiärminister Matteo Renzi att anklaga EU för att bete sig som orkestern på Titanic. Fiolerna fortsätta spela.
Det som händer i verkligheten – att världens största skepp sjunker – kan ju inte hända och då kan man bara agera som om det inte hände.
För Italiens del handlar det om att staten förbjuds att rensa upp bankerna. Staten ska inte lägga sig i och dåliga banklån, det vill säga banklån som saknar säkerhet, får inte plockas bort från banksektorn (som man gjort i Irland och i Spanien), utan de allt mer ihåliga bankerna ska skyddas genom ”Bail In”, det vill säga att sparare ska acceptera förluster för att bankens räkenskaper ska förbättras.
Problemet är att enligt Internationella valutafonden (IMF) är andelen värdelösa lån så stort att det står för nära en femtedel av hela landets BNP. Det finns inga sparare eller investerare som kan rädda sådana summor. Det kan bara stater göra, men den italienska staten hindras att ingripa.
Precis som i fallet Grekland gäller att staten inte får växa eller investera landet ur krisen. I stället talas det ”sparande” för att ”återställa förtroendet”. Men vad handlar egentligen detta förtroende om?
Ordet började användas av politiker under den första globaliseringsvågen på 80-talet. En stat måste skapa förtroende inför finansmarknadens aktörer för att lugn ska uppstå och politiskt gnetande ska kunna återkomma.
Men förtroende på finansmarknader är en myt. Det är lika ointressant som gårdagens affär. ”Förtroende” i finansvärlden handlar bara om att kunna erbjuda vinster på placeringar här och nu. Det finns inget tidsperspektiv utöver morgondagens affär och om oro sprider sig har det ingen betydelse hur mycket en stat skurit ner eller följt regelboken. Krascherna skapas eftersom de ju inte borde kunna existera.
Trots att Europeiska centralbanken (ECB) varje månad köper statsobligationer för hundratals miljarder kronor så står ekonomin och stampar. Förklaringen är att staterna inte tillåts investera. Istället är det banker som ska lockas att låna ut till produktiva investeringar när statsobligationerna äts upp av centralbankerna.
Men det enda som händer är att bankerna istället placerar på finansmarknader som just då verkar gå lite bättre. Alltså inte bra, utan lite bättre än sämst.
Tyskland kallas ”Europas motor” men har knappast ekonomisk styrfart. Så hur galet är det då inte att finansmarknaderna jagar avkastning på upp emot 10 procent?
Vill man se orostecken utanför bankvärlden är det bara att studera makroekonomin. Det finns i praktiken ingen inflation alls utom i råvaruländer nära katastrof (på grund av det låga oljepriset). Varje försök att veva igång lite inflation med negativa räntor har bara skapat lägre valutor som följer varandra nedåt. När världens länder har minusräntor på sparande och där den som lånar ut pengar får betala för att göra det så betyder det att utveckling, investering och framtidstänkande är värt noll.
Ekonomin står och stampar och alla väntar på att ”något ska hända”. Men vad?
Affärstidningar – allt från Financial Times och Economist till svenska Dagens industri – berättar om en oro de inte kan förklara. Kina, som var världens bästa framtidslöfte för några år sen, kallas nu världens stora problem och det är där man letar efter en krasch. Men det är inte utvecklingen i Kina som är förklaringen till världens finansångest. Landet har tusentals miljarder i utländsk valuta att använda och alla de bubblor som finns i landet är mindre än de vi lever i och har runt omkring oss.
Hur mycket är världens oljereserver värda – egentligen? Hur mycket är bostäderna värda?
Och vem tror på riktigt att Google är mer värt än världens stora matproducenter?
Bubblorna på börser och andra handelsplatser går inte att räkna samman. Summorna har blivit för stora och det enda som skulle kunna lindra ångesten är inflation (så att pengarna börjar användas) och en generellt växande ekonomi. Men en ekonomi växer inte om inte löntagarna får det bättre och därmed ökar aktiviteten i ekonomin. Runt om i världen har globaliseringen istället pressat ner löner och trygghetssystem. I land efter land agerar människor allt mer försiktigt. Man skulle kunna beskriva det som att 30 år av högeroffensiv för sänkta löner först nu mognar till den kris det alltid historiskt skapat.
När fattiga försöker ”spara” för att få lite pension så har det blivit galet. Världens samlade sparande, alltså pengar som inte används, är idag större än världens samlade investeringar.
Det är naturligtvis omöjligt i längden. Någon måste börja jobba.
Det finns bara en kraft som kan agera när finansmarknaden världen över jagar kortsiktig avkastning under allt mer nagelbitande oro. Staterna måste investera. Offentliga sektorn, det vill säga politiken, kommer förr eller senare att tvingas agera när så mycket rikedom ännu en gång riskerar att förstöras i en global finanskrasch. Problemet är förstås att det här är det sista världens borgerliga politiker vill. Titanic kan ju inte sjunka.
Men jag tror att politikerna kommer att agera. Och det är nu det blir riktigt, riktigt jobbigt. Offentlig expansion kan ske genom att vi löser klimatfrågan, investerar bort arbetslöshet och solidariskt bygger trygghetssystem som minskar skillnaderna mellan de som fått allt i trettio år och de som halkat efter. Den typen av offentliga investeringar skulle tvinga kapital att börja göra nytta genom stora statliga lån. Men offentlig expansion kan också vara något helt annat och historien visar med obehaglig upprepning vad som händer då. Om offentlig expansion istället handlar om militära system, militär rustning, ökad propaganda om grannländers hot eller om den egna sammanslutningens behov av ”ökad säkerhet” – ja då går världen mot en kris som inte handlar om pengarnas värde utan om människornas.
Nej, det behöver verkligen inte bli så. Men är det verkligen värt risken att sitta och hoppas att det inte ska ske?
