Exakt hur mycket pengar som går förlorade är det ingen som riktigt vet, men 2016 uppskattade EU-kommissionen att skatteflykt och skattebedrägeri leder till förlorade budgetintäkter på upp till 1 000 miljarder euro. 

Sedan dess har EU och OECD-länderna infört en rad regleringar som ska göra det svårare att skattesmita. Bland annat genom att försvåra för företag att utnyttja olikheter i länders lagstiftning för att undvika beskattning. 

Men reglerna är tandlösa. Det säger Autilia Arfwidsson, doktor i juridik vid Uppsala universitet.

– Företagen utnyttjar de här glappen som uppstår i och med att länder har olika regler för att beskatta inkomst. Meningen var att glappen skulle täppas till, men det inte gjorts, säger hon.

Enkelt att runda regler

Autilia Arfwidsson har just publicerat en avhandling som visar hur reglerna som skulle försvåra för företag att utnyttja olikheterna i skattelagarna, så kallas hybrid missmatchning, inte fungerar särskilt väl i praktiken. 

Dels är de tekniskt komplicerade och svåra att tillämpa, dels är de enkla att runda. Enligt Autila Arfwidsson är ett klassiskt exempel på en missmatchning om en företagsgrupp med verksamhet i Sverige och Luxemburg hävdar att en överföring från Sverige till Luxemburg är en skuld, som de därmed får göra ränteavdrag för, medan det i Luxemburg ses som en skattefri utdelning.

– Därmed slipper man undan skatt. Tanken var att komma till rätta med sådant här, att man ska titta på varandras lagstiftning och koordinera beskattningen, men reglerna kommer inte åt det här.

Inte heller förhindrar reglerna att bolag utnyttjar att skattesatserna i olika länder skiljer sig åt. Därmed är det fortfarande fritt fram att skatta i det land med lägst skatt.

– Ett företag kan fortfarande välja att göra en transaktion till ett land som har lägre skatt, säger Autilia Arfwidsson.

Orättvisa regler

Ytterligare ett problem är att utvecklingsländer förlorar på de gemensamma reglerna. Bland annat eftersom reglerna pekar ut i vilket land ett företags skatt ska hamna.

– Man har angett en slags turordning för vilket land som ska ha beskattningsrätten, och det är i princip alltid EU:s medlemsländer som får beskattningsrätten, trots att tanken med regleringen säger att man ska uppnå skatterättvisa och neutralitet.

Det gör att det också blir svårare att få med sig andra länder på avtal för att minska möjligheten till skatteflykt, enligt Autilia Arfwidsson.  

– Egentligen behövs det gemensamma regler och samarbete mellan alla länder, inte bara EU och OECD-länderna, men det försvåras av att många länder faktiskt förlorar på de avtal som finns.