Nu väcks frågan om vi behöver ett nytt regelverk för att ta itu med problematiken.

Låt oss se tillbaka på ett av de få fall som faktiskt gick till rätte­gång, då socialsekreteraren Lars, Lasse, Persson i Krokom tog sitt liv, i juni 2010. Hans uppgift var att föreslå vård för missbrukare, inför en socialchef som fann hans förslag för dyra (men med en socialnämnd som oftast accepterade dem). Detta utspelade sig i en kontext där socialförvaltningen hade problem med att hålla sin budget. Socialchefen ville därför få bort Lasse Persson och meddelade gruppchefen för missbruksvården, att ”den djävulen är för dyr. Han ska bort”.

Gruppchefen blir överkritisk mot Lasse, som känner sig kränkt, blir deprimerad och sedan sjukskriven för depression.

Arbetskamraterna reagerar. De ser att en uppskattad kollega mår mycket dåligt och kräver att han får hjälp. Själv vill han bli omplacerad, men det görs inga sådana försök.

Företagshälsovården tillfrågas om att göra en mobbingsutredning, men tackar nej. Bakgrunden är logisk: Ett privat företag som får uppdrag av kommunen vill inte ta i denna infekterade fråga, med risk att behöva rikta kritik mot sin egen uppdragsgivare.

Det leder till att enhetschefen gör en – bristfällig – mobbningsutredning. Bristen bestod i att han endast ställde frågor till Lasse Persson och hans gruppchef och därefter drog slutsatsen att socialsekreteraren inte hade blivit kränkt.

Så vad händer? Arbetsgivaren hotar med avsked. Samma dag som överläggningen ska ske, tar Lasse Persson sitt liv. Änkan anser att kommunens kränkningar var orsaken till att hennes man tog livet av sig. Hon vill ha upprättelse och polisanmäler ärendet. Tingsrätten fäller, men hovrätten friar.

Fallet belyser flera problem. Vem ska göra mobbnings­utredningar – och hur hafsiga får de vara? Och är det lämpligt att samma privata företagshälsovård som lever på uppdrag av ­kommunen gör dem?

Vi vet att rättssystemet brister. Professor Sara Stendahl har analyserat 48 domar i kammarrätterna som handlar om kränkande särbehandling och slutsatsen att ”det rättsliga systemet har ­brustit eller brister i sitt ansvarstagande”.

Mobbning är en arbetsorganisationsfråga, inte en individfråga – och fokus i den här typen av frågor handlar i grunden mer om organisation och ledning är om ohälsan som drabbar en individ.

Kunskapen måste öka – och oberoende medlare, som redan tillämpas i Norge, kan även vara en möjlig väg.

Hade en oberoende medlare i en situation som den i Krokom kunnat göra skillnad?

Kanske. Vi måste inse att den som blivit kränkt på jobbet behöver upprättelse, ett förlåt. Det är i slutändan en fråga om liv och död.