Okej, men om detta är ekonomi – vad ska vi då kalla det vi har?
Sveriges Radio sänder just nu en granskande programserie i sju delar som heter ”Prylarnas pris”. I det första programmet säger reportern: ”De elektriska apparater som vi använder hemma får allt kortare livslängd. Många företag tillverkar med flit apparater så att de går sönder snabbare”.
En intervju med en brittisk tv-reparatör vid namn Alvin Hardy följer. Han hade reagerat på hur många tv-apparater som folk lämnade in till honom för reparation trots att apparaterna var ganska nya. När han undersökte saken närmare visade det sig att det fanns Led-lampor i dem som belastades med en mycket högre spänning än de var gjorda för. Knappast en slump. Enligt en professor på Linköpings Universitet, som intervjuas i programmet, är det många företag som använder sig av så kallat ”planerat åldrande”, det vill säga att man medvetet tillverkar prylar så att de går sönder snabbare än nödvändigt. Man bygger in sådana funktioner som att batterier inte går att byta och att reservdelar inte uppdateras, ”ofta med avsikten att få konsumenter att komma tillbaka snabbare”.
Jag får intrycket av att programmakarna inte tycker att det här med planerat åldrande är särskilt bra. De säger att deras serie handlar om ”prylarnas klimat- och miljöpåverkan och vad vi kan göra för att minska den”. De säger att 40 procent av de växthusgaser vi människor släpper ut kommer från de prylar vi omger oss med. ”Och för att tillverka alla de prylar vi egentligen inte behöver plundras jorden i snabb takt på råvaror”.
Det verkar dåligt. Riktigt jävla dåligt faktiskt med tanke på att jorden befinner sig i ett ytterst prekärt läge. Så vad kan vi göra? De företag som ägnar sig åt planerat åldrande skulle ju till exempel kunna sluta att ägna sig åt detta. De skulle till exempel kunna börja ägna sig åt att tillverka saker som håller. Och vi konsumenter kan ju till exempel börja ägna oss åt att konsumera lite färre nya prylar, för jag håller med radioreportern om att vi köper många grejer vi inte behöver.
Men vänta lite nu! Vad skulle då hända med tv-reparatör Alvin Hardy? Han skulle ju få mindre apparater att reparera, kanske bli arbetslös. Och vad skulle hända med de som arbetar med att framställa tv-apparater? De skulle behöva bli färre. En del övertaliga tv-montörer blir det.
Och vad händer med de företagsägare som för att kunna vara just företagsägare är beroende av sina vinster? Om det de tillverkade inte gick sönder och inte blev omoderna och inte behövde förnyas med jämna mellanrum, eller om vi konsumenter slutade konsumera alla deras prylar? De skulle gå i konkurs.
Och hur skulle allt det här påverka vår ”ekonomi” som ju faktiskt inte handlar om att hushålla med begränsade resurser, utan om att slösa med de begränsade resurser som vi behandlar som om de vore obegränsade? Den skulle krisa. Och den krisen skulle drabba oss alla, vi som är beroende av att skatter betalas och välfärden finansieras; vi som lönearbetar och är beroende av att ”ekonomin” går ”bra” så att vi har några jobb att gå till; vi som har bostadslån som måste betalas.
Om det som skaparna av radioprogrammet ”Prylarnas pris” verkar vilja ska hända verkligen skulle hända, då skulle andra radioprogram som handlar om ekonomi och nyheter få bråda dagar att rapportera om följderna av den ekonomiska kris som drabbat landet. Och det här skriver jag inte för att jag ömmar om arbetssituationen på Sveriges Radio. Det här skriver jag för att vi ska kunna se att det inte är hat som är den största åkomman i vårt samhälle – utan sinnessjukdom. För vi har ju inte en ekonomi, vi har en ”ekonomi”.
Och den ”ekonomin” gör att det som är bra för klimat och miljö är dåligt för ”ekonomin”. Det vill säga: det är omöjligt att tänka i termer av helhet. Det är som om vi människor är splittrade i två delar. En del som behöver en viss medeltemperatur på jorden för att kunna leva anständigt på den och en annan del som behöver ett jobb att gå till. Den ena delen kräver minskad produktion och konsumtion. Den andra delen kräver ökad produktion och konsumtion. Den ena delen kräver alltså det som den andra delen omöjliggör.
En människa delad i motsägande bitar, ett samhälle delat i motsägande bitar – det är just detta den berömda ”omställningen” måste vara en reaktion på. Och den måste röra det mest grundläggande i vår nuvarande schizofreni: eko-nomin.
Det är den som är roten; det är den som är det radikala.
Den rationella ekonomiska frågan är ”vilket arbete behöver utföras i samhället så att människor kan få det vi behöver utifrån de knappa resurser som existerar på jorden?” Och inte, som vi gör nu, fråga oss ”vilka arbeten ska vi hitta på så att människor kan få lön?”
För vi kan ju inte vara så dumma att vi tror att det är lönen som ger oss mat, bostad, kläder.
Lönen, pengarna, är ju bara ett instrument – en metod – för att uppnå någonting annat än själva lönen. Om metoden blir viktigare än målet med metoden, då är vi irrationella. Och om metoden dessutom innebär att vi måste öka produktionen av varor och tjänster som utarmar jordens resurser, ja då är det en vansinnig metod som inte ens om den fungerar kan leda till några som helst ekologiskt hållbara mål.
