Ingen kan idag tänka sig EU-beslut som inte accepteras av Tyskland och ingen ekonomisk förändring av ländernas politik är möjlig om inte landet står starkt och självständigt gentemot Tyskland vad gäller handel och kapital. Något Grekland lärt sig den hårda vägen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men idén med ett närmare sammansatt och utvidgat EU var ju motsatsen.
Det återförenade Tyskland skulle efter murens fall tvärtom neutraliseras i makt.
Rädslan för ett nytt starkt Tyskland, med de historiska erfarenheterna i bagaget, gjorde att ett starkare EU istället skulle vara lösningen.
Men utvecklingen har blivit den motsatta.
Och Tyskland har blivit ett ekonomiskt imperium som dessutom i huvudsak gynnat en liten del av Tysklands befolkning. Inkomstskillnaderna har skjutit i höjden samtidigt som exporten har skjutit i höjden.
Fast det borde vara tvärtom.
Stod för en tredjedel av investeringarna i öst
Utvecklingen tog fart redan på 1990-talet. Direkt efter murens fall började de stora tyska företagen köpa upp de nyligen privatiserade företagen i Ungern, Tjeckien och andra centraleuropeiska länder, som traditionellt hört till den klassiska tyska närekonomin före världskrigen.
Volkswagens köp av Skoda 1991 är ett känt exempel, och även om andra tyska företag under lång tid enbart la produktion hos underleverantörer i de forna öststaterna började man efter ett tag öka köpen. Mellan 1991 och 1999 ökade tyska investeringar 23-faldigt och vid 2000-talets början stod Tyskland för mer än en tredjedel av alla utländska investeringar i östländerna. Orsaken var – förutom hög utbildningsnivå och språkkunskaper – givetvis låga löner. 1990 var de närliggande ländernas löner en tiondel av de tyska men fortfarande 2010 var de en fjärdedel lägre.
Undanskymd expansion gav kraftigt ökad ekonomisk makt
Den här tyska expansionen skedde lite grann i skymundan. I början – innan EU:s tullfrihet införts – använde man en lag från 1986 (kallad OPT) som innebar att ett EU-land kunde exportera delar till ett land utanför unionen och sedan återimportera den färdiga produkten utan tull eller annan skatt. Det innebar att länder som Polen och Tjeckien som hade välutbildad arbetskraft fick se den göra enkla jobb till låg lön. Polska textilarbetare sydde med lön i zloty och kläderna såldes som tyska i butikerna i Frankfurt. Hela processen var väldigt lik relationen mellan USA och Mexiko där fabrikerna söder om gränsen gjorde varor ”made in USA”.
När länderna blev medlemmar i EU gick istället expansionen via direkta investeringar i egna fabriker i grannländerna.
Den här sammanknytningen mellan de forna öststaterna och Tyskland, där de förra alltid varit den fattigare parten, har gett Tyskland en kraftigt ökad ekonomisk makt. För när levnadsstandard och löner ökar i öst så har tyska företag haft ett övertag på marknaden. Det blir tyska bilar som köps och tyska livsmedel och tysk hemelektronik. Men till tyska priser så att de låga produktionskostnaderna kommer bolagen till del mer än länderna som producerat varorna.
Efter finanskrisen 2009 ökade Tyskland investeringarna i öst och ett ekonomiskt bälte syns i Europa där Tyskland och Österrike är sammanflätade, de forna öststaterna är underleverantörer och Nederländerna, Sverige och Danmark är handelspartner med betydligt större självständighet, men samtidigt med Tyskland som den största eller näst största handelspartnern.
Självklart har den billiga arbetskraften i grannländer också inneburit en press på löner och villkor i Tyskland. Enligt Financial Times (1/6 2017) har timlönerna för enkla jobb sjunkit från 120 kronor till 90 kronor sedan 1990.
Men den delen av arbetarklassen som är direkt kopplad till de stora industrierna (bilindustri, bland annat) och dessutom via facken har stort delägande, har klarat omställningen bättre.
Tysklands nya dominans påverkar naturligtvis politiken även i grannländerna. En av orsaken till den populistiska nationalismen är en reaktion på dominansen från Tyskland. Om man inte kan få en självständig ekonomini och självständig utveckling så kan man åtminstone i ord få ropa ut den nationella suveräniteten och genomföra vanvettiga diskriminerande åtgärder mot utsatta grupper och invandrare. Det politiska stödet för frasnationalism ska inte underskattas.
Skriande inkomstskillnader och ojämlikhet
Men Tysklands expansion har förändrat även den tyska ekonomin. Från ett land med relativt hög jämlikhet (med skillnaden att färre kvinnor varit i yrkeslivet jämfört med Sverige) har Tyskland gått till ett land med skriande inkomstskillnader och ojämlikhet.
Precis som i andra länder finns det problem med statistiken eftersom de riktigt rika, den där lilla procenten som verkligen äger mest, inte syns i statistiken. De är så få att de gärna slinker undan i vanliga slumpmässiga undersökningar.
Och statistik som baserar sig på frivilliga svar har svårt att fånga in den där delen av befolkningen som inte gärna vill tala om sin makt och förmögenhet.
Tittar man på ECB:s data kan man se en stor ojämlikhet, men om man dessutom kombinerar den med statistik om de superrika från affärsmagasin eller annan statistik så kan man få en ännu bättre bild av utvecklingen.
När Stefan Bach på Tyska institutet för ekonomisk forskning (DIW) tillsammans med sina kollegor genomförde en undersökning upptäckte de att de 45 rikaste hushållen i Tyskland ägde lika mycket som halva den tyska befolkningen.
Siffrorna var från 2014 och visade också att bara 5 procent av tyska folket ägde 51,1 procent av all förmögenhet.
Jämfört med andra länder i EU och jämfört med officiell statistik så blev Tyskland ett land för de superrika, långt bort från de politiska ideal som landets partier fortfarande använder i valkampanjerna.
När DIW visar länder som Tyskland, Frankrike och Spanien bredvid varann blir bilden tydlig.
De superrika sätter dagordningen för Europa
De tio procent rikaste (och mindre procentgrupper därutöver) är mycket rikare i Tyskland jämfört med de rika i de andra länderna.
Mycket tyder också på att det är en annan typ av rikedom.
Medan rika i andra ekonomier som USA, England eller Japan är finanskapitalister, stora aktieägare och bankägare så är den tyska kapitalismen mer koncentrerad runt familjer som äger själva produktionen.
Och med utvecklingen där Tyskland dominerar ekonomin och handeln och utgör EU:s största exportland, samtidigt som landet producerar billigt i närliggande länder, så skapas en superrik grupp som är dominerande och inte hotas av nya finansgrupper. Lite grann som de riktigt rika i Sverige envist visar sig vara samma familjer år efter år.
Detta är en grupp superrika som sätter dagordningen för Europa och vars behov inte riktigt stämmer överens med de offentliga högtidstalens om ett EU i samarbete för ökad jämlikhet, klimatmedvetenhet och gemenskap.
Tvärtom en grupp som tjänar på att inkomstskillnaderna inom EU behålls. Och som inte lider om de ökar än mer.
