Den nya minimalismen – en rituell snuttefilt

Tänk dig ett liv med mindre bråte, mindre stress, färre prylar och färre distraktioner. Och föreställ dig i stället ett liv med mer. Mer meningsfulla relationer, mer tillfredsställelse.

Så mässar prylbantar-profeten Ryan Nicodemus i dokumentären ”Minimalism”, en av de mest sedda på Netflix just nu. Filmen följer Nicodemus med kompanjon, två sköna singelkillar, som hoppat av sina karriärer, slutat knarka konsumtion och gett sig ut på vägarna för att predika de få ägodelarnas frälsning. De är omslagspojkar för ”minimalismen”, en ny väckelserörelse för sekulära stadsbor som rensar sina hem från saker som saknar ”mening” för att få ”tid och energi”. Vissa ”hoppar av ekorrhjulet” helt och hållet, flyttar till ett litet spartanskt trähus på hjul för hålla nere omkostnaderna och minska sitt ekologiska avtryck. Tänk ”Henri David Thoreau men med wifi”, som tidningen Boston Globe kärnfullt formulerade det. Declutter, downsize eller prylbantning är närbesläktade fenomen. Inredningstidningar, Instagram och den minimalistiska bloggosfären svämmar över av bilder på sladdfria hem och antiseptiska helkaklade köksmiljöer.