BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När industriavtalet slöts för två veckor sedan var låglönesatsningen en viktig del av avtalet. Satsningen skulle innebära ett extrapåslag för heltidslöner som är lägre än 24 000 kronor i månaden. Men när avtalets skulle omsättas i de andra pågående förhandlingarna visade det sig snabbt att det fanns olika ”tolkningar” av vad låglönesatsningen egentligen innebär, vilket fick Hotell- och restaurangfacket att lägga ett strejkvarsel bara fem dagar efter att Industriavtalet slöts.

För plötsligt sa HRF:s motpart Visita blankt nej till motsvarande låglönesatsning – i en bransch där en satsning på de lägsta lönerna verkligen är viktig: Enligt det avtal som nu löper ut (Gröna riksavtalet) tjänar du enligt avtalets lägsta nivå bara 20 610 kronor i månaden för heltid. Lägg till detta att anställda i branschen har lägre OB-tillägg än de flesta andra branscher – och några dubbla löner på söndagar, som inom Handels avtal, finns inte. 

Här sliter du på din låga lön och låga OB-tillägg på obekväma tider över dygnets alla timmar.

Om vi inte ska få en utveckling av så kallade ”working poor”, att anställda i låglönebranscher tvingas ta flera jobb för att överleva, måste de lägsta lönerna upp. Det ska helt enkelt vara möjligt att leva ett värdigt liv, med utrymme att försörja barn och ge dem en dräglig standard. Att alla branscher i ett rikt land som Sverige ska ha råd med detta är liksom självklart.

Men låglönesatsningen handlar inte bara om en lön att kunna leva på. Att HRF lagt ett strejkvarsel för att ta strid för låglönesatsningen är dessutom ett avgörande steg i kampen mot lönegapet mellan könen.

För tio år sedan pågick en avtalsrörelse där radikala kvinnolönepotter tillämpades efter hårda påtryckningar från det kvinnodominerade förbundet Kommunal. Satsningen visade sig fungera bättre än någon annan tidigare utprovad metod – men trots detta har den aldrig kommit tillbaka. 

De mansdominerade förbunden som har grepp om LO har sett till att den nygamla principen ”klass före kön” råder inom LO-samordningen. Ett annat sätt att komma åt de låga kvinnolönerna blev i stället låglönesatsningarna, en metod som också har potential att förändra – men då måste förbunden ta fajten för den, just så som HRF alltså gör.

När förbundsordförande Malin Ackholt säger att förbundet ”tvingas” varsla om strejk för att försvara ”rimliga löneökningar i nivå med LO-samordningen” och med ”respekt för industrins normerande roll”, har hon helt rätt. 

Den här fajten måste tas.