Ekonomi.

2020-12-29 10:30
  • Bild: Shutterstock
  • Bild: Shutterstock
Puffetikett
Dagens ETC

Därför kommer inte pandemin att ta livet av nyliberalismen

Corona har tvingat staterna att kliva fram ur skuggan. Nu finns pengarna. Nu måste företagen be om hjälp. Men det här betyder inte att strömmen har skiftat riktning, skriver Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nu sprids myten att nyliberalismen, denna teori om skattesänkning, minskad gemensam välfärd och ökad frihet för finanskapitalet, kommer att stoppas av själva pandemin vi lever i. Plötsligt är det staten som går in och räddar företag, plötsligt ropar kapitalägare på mera stöd och plötsligt finns det i praktiken ingen gräns för vad vi gemensamt kan betala för sjukvård och omsorg.

Samma myt, eller kanske vi ska säga förhoppning, spreds inom vänsterkrafter även efter finanskrisen 2008. En ekonomi som misslyckats så totalt måste väl ändå ändra inriktning?

Nej.

Det blev tvärtom.

Nyliberalismen är nämligen en politik som anpassar sig och återkommer med olika argument för samma sak.

Så tog den över Sverige

Nyliberalismen Sverige på 1970-­talet och vann först anhängare bland nationalekonomerna. Efter några år började den också öppet omfamnas av politiker. På 80-talet framför allt inom Moderaterna. Idag gäller den alla borgerliga partier, även Sverige­demokraterna.

Men nyliberalismen har gjort mycket djupare intryck än så, den har styrt även tänkandet inom delar av fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Utan de nyliberala idéerna skulle man aldrig gjort om pensionssystemet i Sverige såsom skedde och heller inte genomfört den uppdelning av den ekonomiska politiken där regering och riksdag styr över budgeten och skatterna, medan en oberoende riksbank styr över räntepolitiken och pengarna.

Bägge dessa stora politiska förändringar vore otänkbara om inte nyliberalismen som idé även fått stöd långt in i arbetarrörelsen. Nyliberalismen är nämligen inte en enkel enhetlig teori, ett antal punkter i ett program, utan det handlar mycket om en inställning till ekonomi och politik.

Det är därför den kan anpassa sig till nya argument, även efter ett misslyckande som finanskrisen måste sägas vara för dess teorier.

Sex typiska argument

Nyliberalismen har några viktiga kännetecken som går igen.

• Vinsterna i produktionen bör höjas på lönernas och skatternas bekostnad. Den nyliberala idén är att det är bättre för samhället om mycket pengar samlas hos företagen och deras ägare. Dessa tar av rent egenintresse bättre hand om pengarna och gör så att samhället som helhet växer snabbare.

• Den offentliga sektorn bör vara mindre. Många av de gemensamma välfärdssystemen som sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring bör i stället vara privata försäkringslösningar som var och en tecknar utifrån sina möjligheter.

• Regleringar och olika gemensamma avtal som hindrar människor och pengars möjlighet att fritt flytta sig eller omförhandla sin situation bör minska. En nyliberal idé är således att det är bättre för de anställda att inte ha kollektivavtal. Dessa låser ekonomin och hindrar privatpersonen att ”bjuda under” för att få ett jobb eller ”bjuda över” när deras kunskaper är extra viktiga för företaget. Nyliberalismen gillar och förordar jobb som de gigekonomin erbjuder. Ingen anställning, inga säkra uppdrag, bara jakt på nya uppdrag varje dag. Det kallas ibland för frihet.

• I avregleringstanken ligger också att kapitalet bör vara så fritt som möjligt. Regleringar vad gäller flytt av pengar mellan länder ska bort, liksom regler om hur pengar får lånas eller lånas ut.

• Privatiseringar av offentliga företag och organisationer. I den nyliberala tanken ligger att det offentliga i längden är en sämre ägare och arbetsgivare än privata ägare. Det är sämre om en simhall ägs kommunalt än om den ägs privat. Det är sämre om sjuk­husen ägs av regioner istället för av privata företag. Grundtanken är att all ekonomisk aktivitet sköts bättre om den drivs av det privata egenintresset.

• Politikens inflytande bör begränsas i samhället. Grundtanken är att vi människor mår bättre av att mer och mer av den ekonomiska aktiviteten flyttas till olika marknader, i stället för att den beslutas gemensamt. Ett enkelt exempel är att en nyliberal tycker det är bättre att vi kan köpa oss olika sätt att resa till jobbet utan att politiken försöker subventionera och styra oss till vissa sätt. Våra privata önskemål styr bättre vilken trafik som bör finnas än våra gemensamma politiska önskemål.

Enorma ingrepp – när det passar

Detta är det viktigaste med nyliberalismen. Men kärt barn går under olika namn. Neoliberal, monetaristisk eller normpolitik är exempel på andra beteckningar för i grunden samma sak. Men låt oss slå fast att att det inte finns någon ren nyliberal politik i verkligheten.

Nyliberalismen existerar ­ingenstans!

I alla länder regleras marknader, bland annat regleras arbetskraften, pengarna kan flyttas hur som helst men om människor försöker flytta vart de vill blir det stopp.

På samma sätt kan nyliberala politiker som kräver att staten inte ska lägga sig i ekonomin fatta beslut som innebär enorma ingrepp i just den fria ekonomin. Det var den moderata stats­ministern Carl Bildt som fattade beslutet att införa den statliga bankgarantin under bankkrisen i början på 90-talet. Det beslutet var egentligen ett statligt förmyndarskap, ett slags förstatligande av bankerna, som efter några år avskaffades i takt med att bankernas balansräkningar började se bättre ut.

På samma sätt agerade alla västmakter i krisen 2008–2009. Och den ekonomiska politiken under pandemin är precis raka motsatsen till den nyliberala ideologin på ytan. Men under finns samma krav på avreglering, krav på bankstöd utan motprestation och krav på överföring av offentliga medel till privata ägares händer.

När affärstidningar som Dagens Industri kräver att företag ska få göra aktieutdelningar mitt i pandemin, trots att de skapar överskott enbart på statens permitteringsstöd eller omsättningsstöd, så är det nyliberalismen som talar igen.

Det finns alltså ingen ren nyliberalism. I det land som ibland kallas för nyliberalt – USA – är myndigheternas inblandning i och kontroll av företagen vad gäller monopol och ägande på många sätt hårdare än de svenska. Den amerikanska regeringen införde också efter 2001 hårda regler där myndigheterna fick rätt att kontrollera och stoppa pengarnas fria flöden. I kampen mot ”världsterrorismen” försvann plötsligt många ”friheter” som ansetts okränkbara. Exempelvis banksekretessen, regler som gjort att banker inte behöver avslöja något om sina kunder. På samma sätt har den amerikanska kongressen agerat mot internet­spelande, genom att försöka förbjuda kontokortsbetalning för spel över nationsgränsen.

Det är också under borgerliga regeringar i Europa som bankerna tvingats informera skattemyndigheter om olika privata bank­kontons saldon.

Ingen politiker hävdar heller att myndigheters kontroll av produkter vad gäller gifter eller miljövård ska upphöra. Inte ens de mest ihärdiga högerpolitikerna i Sverige vill se en skola som betalas privat, man vill bara att de ska drivas privat. Inte heller handlar debatten om sjukvården om att den ska betalas privat. Däremot vill nyliberaler att sjukhusen ska ägas och drivas privat.

Samhällsekonomin är en mix av olika ideal. Just därför är det så viktigt att diskutera olika idéers riktning. Att Sverige idag är ett betydligt mer ojämlikt och splittrat samhälle jämfört med 1980 beror inte på ett eller två beslut. Det beror på en annan riktning för politiken som helhet.

Ingen kallar sig nyliberal

Det finns förvisso många som påpekar att nyliberalismen egentligen inte är ny alls. Att dess idéer om fria kapitalflöden, globalisering utan regleringar, privatiseringar och så vidare är ett eko av de idéer nationalekonomer och politiker hade före 1930-talet. Nyliberalismen är i deras ögon bara gammal högerpolitik med uppfräschade budskap.

Men det är nog att göra det lite för enkelt för sig.

På 1920-talet fanns inte välfärdsstaten, då fanns inte den stora offentliga sektorn, då existerade inte den trygghet som människor i industrivärlden senare tog för given, oberoende av om de bodde i en svensk social­demokratiskt styrd nation eller i en tysk kristdemokratisk nation.

Nyliberalismen handlar om att förvandla ett samhälle, att ändra riktning, medan den gamla klassiska högerpolitiken handlade om att bevara det som var då.

Nyliberalismen har därför varit en förändrande kraft, eller – om man så vill – en förstörande kraft. Det har gjort att mycket som kallats nyliberalt aldrig har varit det, man har bara använt ett ord som känts förändrande och ”positivt”. (Så kallas till exempel valuta­unionen EMU för ett nyliberalt projekt. Men en valutaunion är egentligen raka motsatsen till fria kapitalflöden och avreglering.)

Idag är nyliberalismen åter ute. För att kunna vinna majoritet i ett val – oberoende om det är i England, Sverige eller Tyskland – har högerpolitiker i stället argumenterat utifrån tal om trygghet, bevarad offentlig sektor och stabilitet. Även Boris Johnson talar om gemensam trygghet. Många nyliberala regeringar talar samtidigt om klimatpolitik som något tvingande.

Aldrig tidigare påverkat mer

Men vi menar att även detta är lite av en illusion. Nyliberala idéer styr idag politiken på ett helt annat, mer genomgripande sätt än för 25 år sedan och de fortsätter styra förslag om förändringar. Ibland handlar politik bara om byte av ord. Det finns exempelvis förslag om att privatisera våra fängelser. Dessa förslag läggs dock inte fram som ”nyliberala”. I stället presenteras de som ”alternativa behandlingsmetoder”. Detsamma gäller förslag om privatiserad sjukvård.

Nyliberalismen är i praktiken starkare än vad den är i debatten. När detta skrivs har världens stater beslutat om enorma coronastöd. Det kallas ofta för gröna stöd, men även idag är det mesta pengar som går till den gamla industrin och mer fossil energi.

Vi tror det är viktigt att inte stirra sig blind på vilka modeord som används för politiska förslag. ”Avreglering”, ”trygghet”, ”sparande”. Det är vad som sker i verkligheten som är det viktiga.

Så vad innebär då nyliberalismen i grunden?

Vi skulle vilja sammanfatta det på det här sättet.

Den nyliberala politiken handlar om en ”ekonomism”. Om att mer och mer av våra liv ska värderas, mätas och diskuteras utifrån rent ekonomiska termer. Vården ska vara ”effektiv” vilket inte är detsamma som ”tillfredsställande”. Människor ska ”investera i en utbildning” vilket i affärstidningar kan leda till rubriken ”utveckla dig som varumärke”. Klimatpolitiken ska ”löna sig”. Frågan är när gravida kommer att säga att de ”investerar i ett barn till”.

För snart 50 år sedan gjorde målaren Peter Tillberg en klassisk målning av en svensk skolsal, där eleverna tittade lite tomt rakt fram. Tavlan hade den ironiska titeln ”Blir du lönsam, lille vän?”. Det var då en djup kritik av en fullständigt absurd idé. Idag är det nog ingen som skulle förstå den bilden som en kritik.

Snarare som ett konstaterande.

Ekonomihandboken

I en serie artiklar uppdaterar nu Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren flera av delarna i sin populära ”Ekonomihandboken”, som sedan 2002 kommit ut i ett antal reviderade utgåvor.