I förlängningen innebär en sådan princip att facket måste acceptera att de företag som inte klarar att upprätthålla den samordnade nivån på löneökning hellre får gå omkull. Vi måste acceptera en strukturomvandling där bara de företag som klarar att betala kollektivavtalsenliga löner är värda att ha kvar. Individer drabbas under en sådan omställning, men förutsatt att det finns en fungerande anställningsskyddslag, starka parter på arbetsmarknaden som tar ansvar i förhandlingar, stöd från samhället i form av kompetensutveckling och – naturligtvis – en så hög a-kassa att individen klarar en period av arbetslöshet, är det bättre för arbetarkollektivet.

Det är bara att jämföra med ett land som USA för att få en fingervisning av vad som händer om vi släpper denna princip, i en global ekonomi där ett hot från ett företag om att flytta utomlands kan pressa facket att gå så långt som till att halvera lönen.

”Halverad lön eller inga löner alls. Vi hade kunnat förlora allt; jobben och medlemmarna men genom att sänka lönerna lyckades vi rädda dem. Ibland måste man fatta tuffa beslut. Och jag ser inte att vi hade något egentligt val.”

Jag minns att när jag läste detta citat av Mike Dunn, fackföreningsledare på en av General Motors bilfabriker i USA, i Kent Wernes reportagebok ”Amerikansk höst”, så häpnade jag. Ett industrifack har inget val? Den väg den svenska fackföreningsrörelsen valt har varit tuff på ett helt annat sätt. Här accepterar vi att företag går omkull eller flyttar utomlands och litar på att vi kan upprätthålla rimliga löner – för nya företag och nya branscher har faktiskt visat sig dyka upp. 90 procent av de uppsagda vid större företagsnedläggningar får nya jobb hyfsat snabbt. Och de 10 procent som riskerar långtidsarbetslöshet är naturligtvis oerhört viktiga att värna i dessa dagar.

Att den svenska fackföreningsrörelsen bejakat en strukturomvandling av arbetsmarknaden utifrån sin princip om en solidarisk lönesättning – förutsatt att det finns en trygghet i omställning – är centralt nu när arbetsrätten så som vi känner den är kraftigt ifrågasatt från höger och vi har en uppgörelse på bordet mellan S, MP, C och L, att utgå ifrån.

Uppgörelsen i 73 punkter innebär vad gäller arbetsmarknaden bland annat ”tydligt utökade” undantag i anställningsskyddslagen, Las, att Arbetsförmedlingen reformeras i grunden (bland annat att arbetsförmedling i högre grad privatiseras) och att arbetslöshetsförsäkringen ska reformeras ”i linje med en flexicuritymodell och öppnas för fler som arbetat, baseras på inkomster och trappas ned samt fasas ut i takt med arbetslöshetens längd”.

Stefan Löfven har kompromissat åt höger och frågan är hur illa det är. När LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttalade sig om detta i Ekots lördagsintervju var han förvånansvärt vag: ”Jag är ganska kritisk till uppgörelsen.” ”Det är negativt för våra medlemmars framtid, grundtonen är negativ.” och ”Lite både och, i grunden är vi oroliga.” var några av de svar radion fick när han pressades på svar på om vi står inför ett rosornas krig eller om LO sluter upp bakom Löfven. Slutsatsen är att LO sluter upp.

Och kanske finns det en rimlig anledning till att Thorwaldsson är vag i detta skede. De förändringar av arbetsrätt och arbetslöshetskassa som ligger på bordet ger visserligen anledning till oro, det kan innebära en rejäl försämring för arbetarklassen – men det måste å andra sidan inte bli så.

Vad gäller Las så har parterna på arbetsmarknaden fortfarande ett inflytande. I överenskommelsen står att ”om parterna når en överenskommelse om hur Las ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse. I annat fall genomförs utredningens förslag.”.

Negativt med denna skrivning är att förhandlingsviljan minskar när det inte finns någon kniv mot strupen – parterna måste inte komma överens. Når de inte en kompromiss genomförs utredningens förslag. Men ändå, det finns en boll utskickad till parterna, i enlighet med den svenska modellens princip, som är viktig att värna.

Och tydligt utökade undantag i Las behöver inte med automatik betyda att Las slaktas, det skulle lika gärna kunna betyda att rätten till undantag av två anställda från turordningsreglerna vid uppsägning utökas till att även gälla företag med fler än 10 anställda och i så fall har en lagändring endast en marginell betydelse. Undantag av nyckelpersoner vid uppsägningar i större företag är något som parterna förhandlar fram dagligen ute i landet, ändå.

Så låt oss i stället titta närmare på detta att arbetslöshetsförsäkringen ska reformeras i linje med en flexicuritymodell. I uppgörelsen står att en sådan flexicuritymodell innebär att arbetslöshetsförsäkringen öppnas ”för fler som arbetat, baseras på inkomster och trappas ned samt fasas ut i takt med arbetslöshetens längd”.

Alla sneglar nu naturligtvis på Danmark, som inte har någon anställningsskyddslag utan i stället just en flexicuritymodell, som alltså bakar ihop de två orden flexibility och security. Den danska modellen implementerades på 1990-talet av den socialdemokratiska statsministern Poul Nyrup Rasmussen och har framför allt rönt internationell uppmärksamhet för att Danmark utmärkt sig som ett land som har lyckats halvera sin arbetslöshet sedan 1993 och har en jämförelsevis låg ungdomsarbetslöshet. Arbetslöshetsersättningen i Danmark är 90 procent av lönen upp till 170 000 danska kronor. Det kan låta som ett fokus på trygghet - men i praktiken innebär det att en löntagare får 60 procent av sin lön under arbetslöshet – alltså inget stort fokus på trygghet.

När dansk fackföreningsrörelse de senaste dagarna fått frågor om detta har den uttalat ett starkt stöd för modellen men samtidigt sagt att den ligger farligt nära sin smärtgräns, fokus är mer på flexibilitet för näringslivet än för trygghet för den som sägs upp.

Och här har vi pudelns kärna.

Vi frångår ju i Sverige när det gäller a-kassenivåerna den modell vi har för lönebildning i övriga samhället, nämligen att den ska förhandlas fram av parterna. I stället är det riksdagen som sätter taket på a-kassan. Det har lett till oerhört låga a-kassenivåer. I november 2018 gjorde TCO en internationell jämförelse: Den Svensk a-kasseersättningen på 66 procent av den tidigare inkomsten gav Sverige en 31:a plats bland OECD-länderna, vilket är fem länder ifrån sistaplatsen. Det är riktigt illa.

Kan en övergång till flexicurity innebära att vi får till en rejäl förbättring här, kraftigt höjd a-kasseersättning borde kunna gå att nå enighet om, åtminstone i ett inledningsskede av arbetslösheten. Bäst vore naturligtvis att ge parterna inflytande även över detta.

Skulle överenskommelsen om flexicurity innebära att Stefan Löfven lyckas pressa in en murbräcka för att äntligen få upp a-kassan skulle det dessutom indirekt kunna innebära ett uppsving för svensk fackföreningsrörelse. Eftersom a-kassenivån är så låg har tjänstemannafacken i allt högre grad kommit att likna försäkringsbolag. De lockar medlemmar genom inkomstförsäkringar vid arbetslöshet. LO har inte följt i deras spår – trots att deras medlemmar också oroas över låga a-kassenivåer i en tid då så många står skuldsatta av bostadslån – eftersom man försöker vara en kamporganisation snarare än ett försäkringsbolag. Det är ideologiskt rätt väg att gå, men priset har varit att tjänstemannafacken gått om arbetarfacken i andel organiserade medlemmar, vilket på sikt är ett problem.

Den uppgörelse i 73 punkter där S sökt en kompromiss är naturligtvis en kraftig högergir. Men för LO-medlemmar finns det antagligen delar av uppgörelsen som bör oroa mer än just skrivningarna om arbetsrätten, som skattesänkningar på 30 miljarder och tredubblat rutavdrag som både gynnar höginkomsttagare eller punkten om ett stopp för att lägga ett vinsttak på privata välfärdsföretag.

Om uppgörelsen baxas genom riksdagen ska en utredning om anställningsskyddet tillsättas i april. Parterna sitter redan i förhandlingar. Låt oss i så fall hoppas att Löfvens ess i rockärmen är att detta är möjligheten att pressa upp a-kassan och att flexicurity i Sverige lägger betoning i sista delen av ordet. Men då behövs en mobilisering av folkets vrede.