När nu de segdragna regeringsförhandlingarna eventuellt är inne på upploppet ligger nämligen värnskatten pyrt till. Att slopa denna 5-procentiga marginalskatt på de högsta inkomsterna är Liberalernas viktigaste krav. Även för Centerpartiet är frågan prioriterad. Och sossarna lär inte bränna mycket krut på att försvara den värnskatt som infördes 1995 i samband med saneringen av statsfinanserna och sedan blev kvar.
Genom den nyligen klubbade M-KD-budgeten har du som tjänar allra mest redan inhöstat en hel del, som höjd brytpunkt för statlig skatt, höjt tak för rutavdraget och slopad flygskatt. Visserligen till priset av skrotade byggsubventioner, avskaffad avdragsrätt för fackavgift och en del annat – men vad rör det dig? Du har ju ditt på det torra.
Om nu även värnskatten förhandlas bort vinner du storslam. Du som stoltserar med ungefär samma årsinkomst som Jan Björklund – 1,3 miljoner före skatt – kan räkna med hela 33 000 kronor mer i plånboken om året, alltså nästan 3 000 kronor i månaden.
Kostar sex miljarder
För statskassan innebär slopad värnskatt ett omedelbart bortfall på drygt sex miljarder. Det kanske inte låter så mycket, men pengarna skulle förmodligen komma till bättre användning i sjukvården eller skolan än på ett antal miljonärers bankkonton, tror du inte?
För vad ska du egentligen med extrapengarna till? Semestra på en mer avlägsen strand? Leasa en dyrare suv? Köpa en flådigare Carl Malmsten-soffa?
Blir du lyckligare då?
Missnöjestendens bland rika
Kom ihåg att även lyckan har en brytpunkt. Som av en händelse ligger den vid just 50 000–60 000 i månaden. Mer än så behöver man inte för att lyckokurvan ska plana ut. Folk med högre lön tenderar rentav att vara mer missnöjda än de som tjänar lite mindre, enligt den senaste forskningen på området. Ovanför den nivån går nämligen livet i allt högre grad ut på att tävla i status och prestige, varpå inkomstnivån får en mer symbolisk betydelse.
Kanske kommer du istället gå in för att jobba mer? Fler timmar, fler dagar, och med en högre utbildning i bagaget? Om man får tro en del ekonomer är det lika givet som att ökade fartgränser får folk att köra fortare. Eftersom man antar att du är en homo economicus som i alla lägen kalkylerar och maximerar egennyttan så kommer du automatiskt att jobba mer och därmed få högre bruttolön ifall skatten på arbete sänks. Och då betalar du ju även mer skatt i kronor och ören, vilket något oväntat ger ökade skatteintäkter för staten. På så sätt – tänker man sig – blir skattesänkningen en win-win för dig och samhället.
”Att avskaffa den statliga inkomstskatten inklusive värnskatten skulle vara en helt självfinansierande reform”, hävdade till exempel Timbros chefsekonom i en intervju 2017.
Han hänvisade till Lafferkurvan, ni vet den som skissades på en servett under en middag i Washington 1974, som motiverade Ronald Reagans enorma skattesänkningar för USA:s rika och som sedan dess har hamnat i den vetenskapliga skamvrån tillsammans med en rad andra nyliberala teorier som visat sig rimma illa med verkligheten.
Arbetsutbudet styrs av fler faktorer
I en stor studie sökte till exempel nationalekonomerna Thomas Piketty och Emmanuel Saez efter ett samband mellan skattenivåer för höginkomsttagare och ekonomisk tillväxt i 18 OECD-länder. Deras slutsats blev att sambandet var ”i princip noll”.
Ty arbetsutbudet styrs inte bara av löntagarnas strävan att maximera egennyttan utan också – och kanske främst – av sånt som avtal, heltidsnormer och total efterfrågan i ekonomin.
Och som Magdalena Andersson påpekade i en intervju för ett par år sedan förstår nog de flesta ”att när man sänker skatten minskar naturligtvis intäkterna”.
Till ”de flesta” hör dock inte liberalpartisterna. I deras tankevärld ger minskade marginalskatter för höginkomsttagare alltjämt större skatteintäkter ”och skyddar därmed välfärden”, som det heter på hemsidan. Det är i alla fall så retoriken låter.
Alla gynnas faktiskt inte
Men en ekonomisk politik som gynnar toppskiktet gynnar faktiskt inte alla. Vad som händer är istället att inkomstklyftorna växer, att samhället blir mer ojämlikt.
De senaste 40 åren har skattesystemet i Sverige blivit allt mindre omfördelande och utjämnande. 1980 var den högsta marginalskatten 85 procent – i dag är den 60 procent. Samtidigt har förmögenhetsskatten och arvsskatten avskaffats, kapitalinkomstskatten sänkts och fastighetsskatten i det närmaste utplånats. Allt till de välbärgades stora glädje.
Samtidigt har a-kassan, sjukförsäkringen, pensionerna och välfärdstjänsterna satts på svältkur. Och sammantaget har inkomstskillnaderna skenat.
Är då sänkt skatt för höginkomsttagare verkligen vad Sverige behöver?
Ojämlika samhällen är som bekant sämre på många sätt: större sociala och hälsorelaterade problem, sämre tillit och sammanhållning, och sämre ekonomisk utveckling.
”Ökad ojämlikhet påverkar inte bara den socialasammanhållningen utan skadar också den långsiktiga ekonomiska tillväxten”, konstaterade OECD i en rapport 2015. Man bedömde att de ökade inkomstklyftorna mellan 1985 och 2005 minskade den ”ackumulerade tillväxten mellan 1990 och 2010 med i genomsnitt 4,7 procent” i OECD-länderna.
Stora klyftor ger också en instabil ekonomi som i värsta fall slutar i en finanskris, vilket ekonomer och beslutsfattare blev varse hösten 2008.
Nåväl, man kan ju alltid testa teorin igen. Experimentera lite till. Kanske faller verkligheten till föga den här gången, anpassar sig till ideologin?
Hellre klimatomställning?
Fast vad bryr du dig egentligen om dylika hårklyverier?
3 000 spänn mer i plånboken varje månad – vem tackar nej till det?
Kanske du som tänker att pengarna skulle göra större nytta på annat håll. Som gärna skulle se en värnskatt öronmärkt för exempelvis krisberedskap eller klimatomställning. Som inser att den nyliberala vägen leder in i en återvändsgränd med gula västar och högernationalistiska demagoger som rider på missnöjesvågen.
Som i stället föredrar en utjämnande välfärdspolitik.
Som hellre värnar om samhällsnyttan än den kortsiktiga egennyttan.
