Lee Elliot Major, Storbritanniens första professor i social rörlighet, anade att det var så. Han vet själv hur det är att vara ett av de barnen, har själv känt vuxenvärldens fördomar. Han växte upp i en arbetarklassfamilj där ingen ägnat sig åt högre studier tidigare. När han nu i sin nya bok sammanställt mängder av forskning om hur klass och social bakgrund påverkar skolgången blev bilden tydlig – trots många och omfattande satsningar på att skolan ska jämna ut klasskillnader, gör den inte det.

– Det har tagits mängder av initiativ för att kunskapsklyftorna ska minska, men utan större framgång. Jag tror att det ser ut på liknande sätt i många andra länder i västvärlden, men att det är särskilt påtagligt i Storbritannien, säger han.

Lägre betyg för samma resultat

Ett av de främsta bevisen för att arbetarklassbarnen inte får samma möjligheter som medelklasseleverna, är att de betygssätts annorlunda. Barnen med arbetarklassbakgrund får lägre betyg än resultaten på deras prov visar att de borde ha, medan de med medelklassbakgrund istället får högre betyg. Lee Elliot Major tror att det hänger ihop med förväntningar. I sin bok beskriver han hur den brittiska skolan genomsyras av omedvetna fördomar. Attribut och sätt att prata stämplar arbetarklassens barn, och gör att lärarna har lägre förväntningar på dem.  

– De här barnen kan ofta vara otroligt talangfulla, men de får sällan chans att visa det. Istället gör fördomar att förväntningarna på dem är låga. Det i sin tur påverka deras självförtroende, det kan göra att de faktiskt presterar sämre än vad de skulle kunna göra.

Sämre feedback från lärare

Forskning visar också att arbetarklassbarnen inte får samma uppmärksamhet från sina lärare. De får inte ögonkontakt lika ofta, behandlas inte med samma värme, och får feedback med en lägre kvalitet än sina mer privilegierade klasskamrater.  

– En orsak kan vara att lärarna själva ofta har medelklassbakgrund, och då känner de sig mer främmande inför de här eleverna som kanske sitter längst bak i klassrummet, som blir ännu mer alienerade. Det syns även i kontakten mellan lärare och föräldrar, den är ofta sämre när föräldrarna kommer från arbetarklassen.

Samtidigt har det blivit allt viktigare att lyckas i skolan, säger han. Andelen arbetaryrken har krympt,  och dessutom, de som finns kvar betalar sig inte lika bra längre.  

– Tidigare fanns en slags stolthet i de här yrkena som har gått förlorad. Och det berodde delvis på att de i många fall ändå gav en lön som gjorde att man kunde leva ett gott liv, att man hade råd att köpa ett hus för barnen att växa upp i. Det stora problemet idag är att om man misslyckas i skolan så finns väldigt få alternativ, säger han.

Får klyftorna att växa

Lee Elliot Major har forskat om social rörlighet och klassklyftor hela sitt yrkesliv, och brinner för att alla barn ska ha samma möjligheter oavsett bakgrund. Att utvecklingen nu går åt helt fel håll gör honom förfärad.  

– Jag är orolig över vad som kommer hända. Att vi har hamnat i en situation som gör att skolan kanske förvärrar situationen för barnen, att lärarnas omedvetna fördomar får klyftorna att växa, istället för tvärt om.

Samtidigt menar han att det på sätt och vis läggs ett orimligt stort ansvar på skolan. Den är inte isolerad, utan beroende av vad som händer i samhället i stort. Och även det oroar. Nedskärningar i välfärden och växande klassklyftor, gör knappast att utsikterna förbättras för de barn som inte tillhör de privilegierade  

– Vi måste prata om i vilket sammanhang skolorna verkar. Som jag ser det har modellen för den moderna kapitalismen till viss del kollapsat, löftet om att alla har chans att lyckas i livet kan inte infrias. Skolorna får ta ansvaret för detta, de förväntas lösa det, men ska de klara det måste vi ta itu med den växande ojämlikheten utanför skolan, säger Lee Elliot Major.

”Är inte omöjligt”

Men han vill ändå poängtera att det finns hopp. Skolan skulle kunna bli den utjämnande institution den är tänkt att vara. Förutom att skolan ska hjälpa till med praktiska saker som att se till att alla elever kan äta sig mätta och följa med på skolresor, är ett första steg att lärarna blir mer medvetna.

– De behöver få insikt i att fördomarna finns, och vilka konsekvenser de får. De behöver sitta i lärargrupper och reflektera över hur de ska göra så att de här barnen inte försummas. Lärarna måste se att barnen är individer, och se individernas värde. Men idag är en lärares jobb ofta hektiskt, så det krävs också att skolan får resurser, så att lärarna får en reell möjlighet att ta itu med det här. Jag tror inte att det är omöjligt.