Debatt: Vi judar är rädda på riktigt

Jag bytte några ord med vakten innan jag passerade den låsta grinden för att gå in i byggnaden. Stängslet finns där sedan mindre än tio år tillbaka, efter att en bomb exploderat vid vårt församlingshus. Det är en av många säkerhetsåtgärder som införskaffats genom åren.   

Antisemitiska incidenter har ökat den senaste månaden, vilket visar på att judar hålls ansvariga för hur staten i Israel agerar. Att judar kollektivt skuldbeläggs för olika händelser i världen är ingenting nytt, det är en grundbult i antisemitismen.

Manifestationen den 4 november är del av ett större mönster. Den sades rikta sig mot Israel, men istället riktade den sig mot oss judar. Om det handlar om kritik mot Israel, varför ställa sig utanför synagogan av alla platser? 

Israel- och Palestinakonflikten triggar antisemitiska uttryck, men det är viktigt att understryka att den endast är en utlösande faktor. Judar är aldrig ansvariga för judehat, lika lite som att någon annan grupp är ansvariga för hat som riktas mot dem. Grundproblemet är en underliggande antisemitism som genomsyrar våra samhällen.

Vad som även är anmärkningsvärt är att manifestationen utanför synagogan var tillståndsgiven. På flera håll i världen attackeras judar och judiska institutioner. De senaste veckorna har svastikor och davidsstjärnor målats på flera judars hem runtom i Europa, en historisk synagoga brändes ned i Tunisien, en synagoga i Berlin attackerades med molotovcocktails, en kvinna i Frankrike knivhuggen i sitt hem, judiska personer i Sverige dödshotade. Listan bara fortsätter. 

Polisen i Malmö gav tillstånd till och övervakade manifestationen, men var frånvarande när jag själv besökte synagogan tidigare samma dag. Någon timme efter manifestationen skriver en bekant: “Ska vi bara vänta på att något ska hända nu?” En befogad uppgivenhet. Dagen efter manifestationen utanför synagogan placerades en bombattrapp utanför en familjs hem i Malmö. Utanför bostaden hade någon även ritat hakkors.

Judar i Malmö har i en månad uttryckt en ökad rädsla för att röra sig i närheten av judiska församlingen för att exempelvis lämna barnen på judiska förskolan, delta i aktiviteter och i gudstjänster. Detta påverkar oss i vardagen. Jag har vänner som inte vågar ha davidsstjärna på sig, som plockar ner sina mezuzot och som förändrat sina vanor för att undvika offentliga sammanhang. 

Vi, judar, är rädda på riktigt. Dels då det handlar om konkreta, reella hot mot judiskt liv. Och dels för att alla judar har en historia eller upplevelse av förtryck och flykt. 

I samband med att antisemitismen eskalerar triggas också ett kollektivt trauma hos många. Uppbyggt av Förintelsen, förföljelser och massmord av släktingar en, två eller tre generationer bort. 

När jag såg jakten på judar som skedde i Dagestan i förra veckan kom jag direkt att tänka på min familj som flydde Ryssland i början på 1900-talet efter en våg fruktansvärda pogromer. Nu händer det igen.

Att de ökade antisemitiska uttrycken har triggats av händelseutvecklingen i Israel och Palestina är klart. Judar blir konstant sammankopplade och anklagade för vad som händer i konflikten. Att ställa sig utanför en synagoga, i Malmö eller någon annanstans, för att uttrycka kritik mot Israel är ren antisemitism. Det är helt befängt att tillåta det. Dessutom på shabbat, när fler judar än vanligt rör sig i området runt synagogan. Genom att tillåta manifestationen vid en samlingspunkt för Malmös judiska befolkning legitimeras föreställningen om att judar ska ställas till svars för Israels politik. 

Ska vi bara vänta på att något ytterligare ska hända nu?