Debatt: Vem trär armband för oss dissociativa?

Jag satte på radion häromdagen. Det var P1. Några läkare resonerade kring att schizofreni fortfarande är stigmatiserat, att det förknippas med våldsamhet eller personlighetsklyvning. Det lät som att det var förfärligt, att bli förknippad med något sådant. Jag stängde av radion igen. Vet inte varför jag blir så ledsen, fortfarande. Det är ju så det är, jag vet det. Nämner man dem som skadats så svårt att de splittrats inuti, har flera personligheter, är det i sådana sammanhang. Och med undertexten att det inte finns, att det är något abnormt och hemskt, men inte verkligt.

Jag finns. Jag fanns också när jag var splittrad, när jag var flera inuti. Och jag var aldrig något monster. Jag önskar att det inte uppfattades som stigmatiserande att förknippas med sådana som mig, att det inte sas i samma andetag som våldsamheten. Önskar att det inte var ett sådant svartmålande, eller ingenting. Oftast är det ingenting. Helt tyst. Det ska pratas om psykisk ohälsa, diagnoser, stigmatisering. Men inte om oss. Om oss ska det hållas tyst. Med oss ska det vara som om vi inte finns.

Jag kan alla argumenten, allt som kan användas för att förneka tillståndets existens, om man har makt och retorisk förmåga, och om man har lyxen att kunna välja om man vill tro eller inte vill tro på att det finns. Lyxen att hålla det på ett teoretiskt plan. Jag har hört allt det där, och jag orkar inte säga emot. Jag är i underläge, det är så tydligt. Det är så lätt att sjukdomsförklara mig, vifta bort allt jag säger. Är så lätt att vifta bort alla berättelser om splittring. Vi är alltid i underläge. Alltid mer sårbara, mer behövande, mer utsatta i det här. För det är oss det handlar om. Hela resonemanget, allt det teoretiska.

Vi är inte teoretiska. Vi är på riktigt. Och jag orkar inte argumentera, resonera. Jag vill bara säga att ni måste sluta nu. Vi kan inte fortsätta såhär, som att det är helt okej att låtsas att vi inte finns, och helt ok att använda oss som det förfärliga man kan förknippas med, när man pratar om stigmatisering. Ni måste sluta nu. Det måste få spela roll även att vi stigmatiseras, även hur det blir för oss. Även att vi finns.

Det finns en längtan i mig som är helt bottenlös och som handlar om det, att man åtminstone skulle låtsas om att vi finns. Att vi är skadade människor. Inte monster, inte konstiga karaktärer på film, inte något overkligt.

Jag önskar man kunde få information om dissociativa störningar om man sökte på 1177.se. Jag önskar det gick att lita på att det fanns kompetens inom vården. Önskar att det fanns någon stödtelefon eller chattjour att vända sig till i kris, där man kunde lita på att de har kunskap om dissociation. Jag önskar mig en förening, ett sammanhang, något som normaliserar, uppmärksammar. Jag önskar mig ett sånt där armband med bokstavspärlor. Om det fanns skulle jag säkert tycka att det var fånigt, men jag önskar så innerligt att det fanns, så att jag fick tycka att det var banaliserande och ytligt.

Eller så önskar jag att jag vågade trä ett sånt armband själv, bära det synligt. Jag gör inte det, trär inte något armband. Och det blir ändå inte samma sak, för finns det ingen kampanj bakom blir det ensamt, det blir att skapa sig en utsatthet. Man riktar fördomarna mot sig, hamnar med ansvaret att orka förklara, orka kämpa mot stigmatiseringen ensam.

Jag orkar inte. Och jag vet inte om jag är någon bra representant. Jag var inte lika skadad som många andra är och jag är inte splittrad längre. Jag är bara en nu. Typ som en vanlig människa. Jag vill inte vara en representant, vill inte trä mitt eget armband. Jag vill bara inte ha all den här osynligheten och jag önskar att man slutade prata om oss som att en av de värsta sakerna som kan hända någon är att bli förknippad med att vara som vi.

Vi är på riktigt, vi är människor. Jag längtar så mycket efter att ni ska veta det, alla ni som inte vet.

Vi finns.