Opinion
Debatt: "Utvecklingen går åt fel håll i Palestina"
Dagens ETC.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Så länge det internationella samfundet inte förmår mer än att i ord kritisera Israel och upprätthålla status quo genom bistånd till en marionettregim som vare sig har reell makt eller legitimitet, uppnås ingen fred, skriver Johanna Wallin, kommunikationsansvarig på Frihetsteatern i Jenin.
I september 2013 brann Jenin. Efter en sommar då den israeliska armén – parallellt med den senaste omgången USA-ledda fredsförhandlingar – natt efter natt förklarat krig mot Jenins flyktingläger, fick många nog. Unga män gick in i staden, krossade rutor, brände bilar, kastade molotovcocktails. Ett palestinskt förortsuppror.
Den natt som fick bägaren att rinna över, var en av de mest bisarra upplevelser jag haft under de sammantaget fem år jag och min familj bott här. Under hela natten hördes skottlossning, ljudbomber och tårgasgranater. Inget ovanligt, men armén brukar ge sig iväg i gryningen. Den här morgonen fortsatte beskjutningen medan vi gjorde frukost och försökte upprätthålla ett sken av normalitet inför våra två små barn. Genom fönstret såg vi hur soldater gick ut ur lägret, följda av en karavan jeepar. Runtomkring var det spöklikt tyst, trots att detta är morgonens rusningstid. En ensam bil kröp fram på en grusväg. En mamma drog sin dotter intill sig och sprang över ett fält.
Den som känner till Jenins historia förstår hur mycket som har förändrats sedan den andra Intifadans, det palestinska upprorets, dagar. Israeliska soldater går ut ur Jenins flyktingläger. I dagsljus.
Medan vi åt vår frukost, sköts en tjugoåring i benen och förblödde två timmar senare av sina skador. Han var den tredje som dödades den månaden. Ett barn på väg till skolan sköts i magen, ett annat i knäet. Vår tvååring fick för första gången känna den stickande, kvävande tårgaslukten. ”Den där äckliga röken, de där dumma som pangar.” Jag fick för första gången känna det molande hat som värker i varje förälders mage när någon gör ens barn illa.
Samma kväll inleddes ungdomarnas uppror. De vände sig mot vad de betraktar som ockupationsmaktens förlängda arm, den palestinska myndigheten (PA). PA, vars säkerhetsstyrkor förskansar sig i muromgivna fort och håller för öronen medan den israeliska armén intar flyktinglägret.
Det mest skrämmande i Jenin är inte våldet, det är passiviteten. Uppgivenhet har blivit den mest realistiska inställningen efter att så många decennier passerat då förtrycket bara hårdnat, institutionaliserats, internaliserats. Därför var det något av en lättnad när gatorna brann. Men protesterna fick ett snabbt slut när många hundratals soldater från presidentgardet i Ramallah kallades in.
Intern kritik mot PA har alltid funnits här men numera viskas den fram. De som viskar är inte primärt rädda för misshandeln och tortyren som alla vet förekommer, utan för att förlora sin inkomst. Illojalitet bestraffar sig även ekonomiskt och i ett samhälle där många lever på marginalerna, tar man helst inga risker.
Den tvekan som många inom den pro-palestinska rörelsen känner inför att kritisera PA delade jag länge. Det kändes kontraproduktivt, skulle bara spela Israels försvarare i händerna. Men att leva här är att tvingas se det uppenbara. Alla biståndsmiljoner till trots; utvecklingen går åt alldeles fel håll. Så pass fel att den tjänar ockupationsmaktens intressen.
Huvudproblemet är inte PA i sig – det är att myndigheten skapades utan att några grundförutsättningar ändrades. Resultatet blev att Israel ytterligare befriades från sina skyldigheter att administrera, och betala för, ockupationen. PA blev en buffert mellan ockupationsmakten och de ockuperade. Om Israel tidigare haft något incitament att avsluta ockupationen, har det helt försvunnit.
Så länge det internationella samfundet inte förmår mer än att i ord kritisera Israel och upprätthålla status quo genom bistånd till en marionettregim som vare sig har reell makt eller legitimitet, uppnås ingen fred.
Fred kommer efter frihet. Stöd det palestinska civilsamhället och slut upp bakom dess krav att sluta belöna en ockupationsmakt som konsekvent bryter mot internationell rätt och ändå välkomnas in i världssamfundets finrum. Den dag ockupationen kostar mer än den smakar, kommer den att upphöra.
Om det den dagen ska kunna finnas några förutsättningar kvar för en verkligt fri, palestinsk stat där alla människors rättigheter respekteras, måste vi, som inte behöver viska, säga det uppenbara: kejsaren är naken.
