Debatt: Tiggare frånkänns alla mänskliga rättigheter

EU-migranternas situation på våra gator utgör ett samhällsproblem som kräver politiskt beslutfattande. Var finns det politiska modet att se vad frånvaron av ansvariga beslut innebär för ett alltmer hårdnande samhällsklimat?

Närvaron av de utsatta och nödställda människorna utmanar samhällsbygget på många sätt. Hur de utmaningarna möts visar vilka värderingar som är bärande i det Sverige vi vill ha och identifierar oss med.

Som stockholmare och tonåringar under 1950-talet har vi tydliga minnen av de ”läger” med tält och vagnar som regelbundet slogs upp i storstadens utkanter. Vi visste inte mycket om invånarna, annat än att de ”hade vandringen i blodet” och att kvinnorna ibland  utövade spådom.

Den debatt som inleddes i och med bl a Katarina och Rosa Taikons arbete med att ta upp ”zigenarfrågan” ledde till att viktig kunskap ökade. Långsamt erkändes denna diskriminerade grupp svenska medborgares grundläggande rättigheter, till exempel rätten till  utbildning och bostad. Det krävdes politiska beslut på alla nivåer för att en ändring av skulle komma till stånd. Den processen blev både smärtsam och långdragen. I vitboken som regeringen Reinfeldt lade fram 2014 klargjordes den sekellånga institutionaliserade rasism som samhället utövat mot gruppen romer och resande.

Ingenting tyder på att samhället lärt sig den läxa som vitboken borde innebära. Den situation som vi nu ser är delvis värre än vad som utspelades under förra århundradet. De EU-migranter som vi ser tiggande på våra gator frånkänns alla grundläggande mänskliga rättigheter av dagens beslutfattare.

Samhället har organiserats för att medborgarna skall kunna tillgodose sina grundläggande behov vad gäller föda, sömn, naturbehov med mera på ett värdigt sätt.

Vi har till exempel en tak över huvudet-garanti. Det vill säga för alla, utom för dem vi ser tigga för sitt uppehälle. Genom att samhället ignorerar deras mänskliga behov skapar vi gemensamt en kast utanför samhället. Romerna har blivit de oberörbara. Därigenom har en rasistisk praktik upprättats och genom att den inte erkänns som sådan blir dess verkan ännu allvarligare.

Då vi ser att de som tigger oftast saknar tak över huvudet och skydd för kyla, regn och övergrepp upprörs många och debatten  blossar upp i medierna och den i politiska foran. Hur man förhåller sig inför den öppna nöden kan variera mellan allt ifrån stor oro och försök till engagemang, till olust och avvisande. Av detta skapas en grogrund till ett förakt för svaghet, något som lett till konsekvenser i form av övergrepp på tiggare, till och med i form av mordbrand.

Då sådana processer inte möter några adekvata svar och inga reella politiska lösningar kommer till stånd är risken att samhällsklimatet tar skada. Konsekvenserna härav kan bli oöverskådliga. Hittills är frånvaron av politiska svar uppenbar liksom bristen på ansvar.

Stockholms politiker har satt in skenlösningar, då vinterkylan tvingat fram dem. Anvisningar om härbärge har då givits, ofta på timslånga reseavstånd på adresser omöjliga att tyda för de många tiggare som inte kan läsa. En annan insats har varit att klara ut regelsystemet för vräkning av tiggarna från de tillfälliga sovplatser de använt, då också de vräktas få ägodelar kastats.

De stora riksdagspartiernas debatt om tiggeriet är organiserat eller ej är obegriplig och omotiverad. Oavsett om tiggarna är rumänska eller bulgariska medborgare är de här på våra gator på grund av utsatthet och fattigdom. Om strukturerna i deras hemländer är den huvudsakliga orsaken till att de migrerar för att söka en försörjning måste lösningen vara långsiktig och inbegripa hemländernas och möjligtvis EU:s resurser.

De omänskliga förhållanden dessa människor tillåts leva under i Sverige måste lösas av ansvariga politiker på alla nivåer. Allt annat är inhumant, ovärdigt och osvenskt. Hittills har Stockholms politiker försökt dumpa frågan på frivilligorganisationer och kyrkor. Det är ohållbart och fungerar inte. Välgörenhet som lösning av samhällsproblem är ett sedan länge passerat stadium.

I stadsdelarna hanteras sociala frågor av alla slag och på alla nivåer. Lokalt vet vi var tiggarna övernattar, något som kringboende och grannar oftast märker och reagerar negativt på. Lösningen måste organiseras lokalt genom att staden samordnar och delegerar till stadsdelarna att ordna sovplatser under tak och med tvätt- och toalettmöjligheter.

Endast om grundbehoven är tillgodosedda kan ett mer långsiktigt arbete utföras. Motivet till att söka sig hit för att tigga är för att klara försörjningen för familjerna i hemlandet. Att som analfabet ta sig in på en arbetsmarknad i något europeiskt land är nära nog utsiktslöst. Att förebygga en utveckling där även nästa generation romer har tiggeri som födkrok är angeläget. Det krävs samarbete över nationsgränserna, så att en plattform kan växa fram där även romernas egna behov och intressen kan visa på möjliga utvecklingslinjer.

För att inte de reella humanitära och samhälleliga problemen knutna till EU-migranterna skall gå helt överstyr i Sverige, krävs det nu beslut om en seriös kort- och långsiktig politisk strategi av våra politiker. Tiden håller på att rinna ut. Detta arbete måste starta snarast så att vi inte har människor sovande på asfalten ännu en höst och vinter med alla de humanitära risker det innebär.

Margaretha Boman, Leif Larsson, vänsterpartister Hässelby Vällingy.