Debatt: Stridslystet vänsterparti kan göra Ulf Kristersson till vinnare

Det finns en logik i vad som sker nu runt hyressättningen. För det enda som är konstigare än januariavtalets skrivning om att Vänsterpartiet förväntas stödja regeringen Löfven samtidigt som det uttryckligen berövas allt inflytande är att Vänsterpartiet gick med på den. Och det är väl handen på hjärtat det som är själva grundorsaken till den politiska kris vi nu ser spela upp sig inför öppen ridå.

Det finns en skevhet här, i själva den parlamentariska konstruktionen runt januariavtalet.

När Nooshi Dadgostar sa nej till ytterligare en öppning från statsministern och Annie Lööf tycks det som om spänningarna nått bristningsgränsen. Det verkar helt enkelt inte finnas något utrymme för kompromisser. Den enda vägen framåt för Vänsterpartiet, nu eller i samband med en eventuell ny talmansrunda, är som jag kan förstå Dadgostar att Centerpartiet rakt av backar.

Gör man inte det blir en mittenregering som håller SD borta från makten en parlamentarisk omöjlighet. Men om januaripartierna å andra sidan ger efter visar man effektivt att Vänsterpartiet har veto-rätt mot den förda politiken. Och om det är en mardröm för Annie Lööf så är det något av ett drömläge för Ulf Kristersson.Antingen faller hela januari-konceptet eller så kan han piska de centerpartistiska väljarna med att deras parti dansar efter vänsterns pipa.

Samtidigt är det en balansakt på slak lina moderatledaren ger sig ut på. För vad han egentligen gör är att han ger ärkefienden i vänstern ammunition att skjuta på regeringen i en fråga där han i sak håller på den sistnämnda.

Hade Moderaterna velat minimera Vänsterpartiets inflytande över svensk politik hade det inte varit svårt att bara stå över här. Hålla fast vid den ursprungliga linjen att han sjävklart vill avsätta den s-ledda regeringen, men att han inte lånar ut sig till ett spel med en så tydlig politisk agenda han inte delar.

Den långsiktiga politiska frestelsen verkar dock ha blivit för stor. Kaos är helt enkelt den stege Kristersson tänker sig att klättra hela vägen till statsministerposten på.

I sak är frågan egentligen inte så komplicerad. Marknadshyror på svensk bostadsmarknad vore ett rejält elände och en politisk katastrof, inte minst för S. Det är en fråga som skär rakt in i vanliga människors plånböcker.

Samtidigt har vi idag ett system med presumtionshyror i nyproduktion som enligt hyresgästföreningen själva gör att vi i stort sett är där redan, om vi ser till själva hyresnivåerna.

Sakpolitiskt borde det alltså gå att hitta en väg framåt här, med full respekt för den berättigade oro hyresgästerna själva känner. Men det bygger på att det finns någon typ av forum för att diskutera just den typen av konstruktiva lösningar. Och en vilja från alla parter att röra på sig. Just nu ser det rätt dystert ut på den fronten.

Stefan Löfven har gjort det omöjliga förr, så kanske är det alldeles för tidigt att räkna ut hans möjligheter att landa med fötterna på marken även nu. Men oavsett det kvarstår ändå ett betydligt djupare problem att lösa.

Avståndet mellan Centern och Vänsterpartiet är väl egentligen inte större än det mellan säg Liberalerna och Sverigedemokraterna. Ska det finnas något alternativ till en blåbrun regering måste det avståndet överbryggas. På ett eller annat sätt. Frågan är om den viljan finns. Stämningsläget inom mitten-vänstern har väl inte direkt blivit bättre den senast veckan. Om Vänsterpartiet avsätter en s-regering och om detta dessutom skulle leda till att Kristersson tar över lär såren bli än svårare att läka.

Det finns en oerhörd risk att slutet på historien blir ett stridslystet men politiskt marginaliserat vänsterparti på ytterkanten, en sargad socialdemokrati i mitten och en moderatledd regering till höger som med stöd av Sverigedemokraterna utan några egentliga motkrafter genomför strukturella reformer som än mer på djupet förvandlar Sverige till ett land allt längre bort från det jämlika föregångsland det en gång var.

Det är inte ett särskilt upplyftande scenario. Låt oss hoppas att tillräckligt många kloka människor är tillräckligt stora för att kunna lyfta sig och se till att det inte blir verklighet. Medan tid är.