Debatt: Straffa inte arbetarkvinnor med ännu en mansbudget

Ingen har missat att mandatperioden har präglats av ekonomisk kris, inflation, höjda levnadskostnader och löner som släpar efter. Ändå verkar regeringen vara helt ointresserade av att kompensera för de som drabbats allra mest: Sveriges arbetarkvinnor. 

Som enda grupp har kvinnor i arbetaryrken nämligen halkat efter ekonomiskt över tid. De har samhällets lägsta löner och sämsta arbetsvillkor. De blir mest sjuka av jobbet, de håller ofta inte ett helt arbetsliv, får lägst pensioner och backar till och med i livslängd. 

Det är heller inte en liten grupp, här ingår hälften av landets kvinnor. 

Hitintills har regeringens satsningar främst gynnat män med höga inkomster. Att detta är sant, hymlar de inte ens med i det finstilta i tidigare statsbudgetar.

Och tyvärr ser samma mönster ut att upprepas även i år.

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har redan gått ut med att reformutrymmet blir ovanligt stort. Och det hade varit bra, om det var till för att utjämna. 

Men ett ytterligare höjt jobbskatteavdrag med över 20 miljarder kronor kommer bara öka på skillnaderna mellan de som har och de som inte har bra inkomster i Sverige. Sammanräknat går nu över 200 miljarder årligen till jobbskatteavdrag som främst gynnar de rika. Räknas även regeringens höjda gräns för statlig skatt, skattereduktioner, liksom höjt rut- och rot-bidrag, blir summan runt hundra miljarder kronor ytterligare i skatteutgifter. 

Tänk om Tidöregeringen ville bry sig om undersköterskorna, butiksanställda och lokalvårdarna som får samhället att fungera.

Tänk vilken skillnad samma hundratals miljarder hade kunnat göra för arbetarkvinnorna. 

Svantessons annonserade satsningar som ”ska hjälpa hushållen”, som sänkta arbetsgivaravgifter, är tillfälliga och kortsiktiga åtgärder som inte kommer jämna ut mellan de som har och inte har. Att höja bostadsbidraget är i sig bra. Men det kompenserar inte för sänkningarna i samma bidrag som regeringen redan har gjort under mandatperioden. Regeringens sänkta försörjningsstöd är kanske det allra värsta med hela budgeten. Det kommer att slå mot de – många gånger barnfamiljer – som har minst marginaler. 

I exceptionellt svåra tider är det alltså så Tidöregeringens prioriterar. Att hjälporganisationer larmar om familjer som saknar mat för dagen verkar bara resultera i en axelryckning. Likaså Kronofogden rapporter om ökade skulder och att fler barn vräks.

Kanske vore det läge att komma ut från Rosenbad en stund och se verkligheten. Tänk om Kristersson och Svantesson kunde ta en pratstund med några av kvinnorna i arbetaryrken?

Kanske skulle de då få höra om hur hårt karensavdraget slår. Om varför så många kvinnor jobbar trots att de är sjuka. Om hur omöjligt jobbet är när bemanningen är slimmad till max. 

Kanske får de höra om hur bostadsmarknaden inte fungerar för låginkomsttagare och hur det därmed inte går att separera från en partner, trots våld i hemmet. De kunde få höra att ökade statsbidrag till välfärden vore bra för att förbättra arbetsmiljön i vård och omsorg. Att trygga arbetsvillkor vore viktigt, liksom ett pensionssystem som inte straffar ut kvinnor med låga löner.

Tänk om Tidöregeringen ville bry sig om undersköterskorna, butiksanställda och lokalvårdarna som får samhället att fungera. Tänk om det kunde få bli arbetarkvinnornas tur att bli vinnare i årets budget. Det vore verkligen på tiden.