Debatt: Stifta inte lagar som blir till vapen mot kvinnor

För kvinnor och tjejer som utsätts för våld är det psykiska våldet ofta det mest nedbrytande. Han kontrollerar henne, isolerar henne, underminerar hennes självförtroende och får henne att tro att hon inte klarar sig utan honom. Våra kvinno- och tjejjourer möter dagligen berättelser om att det psykiska våldet är det som sitter kvar längst. Att samhället erkänner detta som allvarligt är viktigt – men att kriminalisera det, i ett samhälle och ett rättssystem som brister i både kunskap och jämställdhet, är direkt farligt.

Detta är inte en farhåga – det är verkligheten. 

I praktiken riskerar lagen att användas emot just de kvinnor och tjejer den är tänkt att skydda. Vi ser redan i dag hur män som utövar våld anklagar kvinnan för psykiskt våld – särskilt i vårdnadsmål. Han säger att han tvingades slå för att hon kränkte honom. Att hon ljög om våldet för att straffa honom. Han vänder hennes motstånd till en anklagelse. Och i en patriarkal rättsordning får han ofta gehör.

Patriarkatet försöker tysta ner och jämna ut spelplanen. Detta är inte en farhåga – det är verkligheten. Riksrevisionens granskning av hur lagstiftningen om ekonomiskt våld fungerar visar hur spelrummet för tolkning utnyttjas av förövare.

Vi får inte glömma att vi inte lever i ett jämställt land. Nu, oftare än på mycket länge, kommer artiklar, rapporter och lagförslag som fullständigt bortser från grundläggande kunskap om sammanhållen våldsförståelse och samspelet mellan kön, makt och våld. Analyser som ligger till grund för Istanbulkonventionen, som Sverige åtagit sig att följa. Samhället backar i kunskapen om mäns våld mot kvinnor. 

I höstas släppte Brå till exempel en rapport som enligt dem visar att män är snäppet mer våldsutsatta än kvinnor när det kommer till psykiskt våld. I sin rapport hade de brutit ut olika våldstyper, isolerat dem från varandra, och bortsett från hur olika våldstyper samverkar; att fysiskt eller sexuellt våld mot kvinnor i princip aldrig sker utan psykiskt våld till exempel.

Vi har sett det förr, och nyligen: tillståndsplikten för skyddade boenden, förändringar kring vårdnadsmål i föräldrabalken, lagen om barns egna placering på skyddat boende, ändringar vårdnadsprocesser och bodelningar – alla dessa är områden där lagen i teorin ska skydda kvinnor och barn, men i praktiken ger utrymme för fortsatt kontroll och maktutövning från förövaren. Samhällets brist på kunskap om mäns våld mot kvinnor gör att lagarna kan användas fel. Det är inte lagens intention som avgör hur den används – det är tolkningen. Och i ett ojämställt samhälle tolkas lagen inte könsneutralt. Den tolkas patriarkalt.  

Vi ifrågasätter därför inte att psykiskt våld är en allvarlig form av våld. Vi ifrågasätter inte heller behovet av att samhället agerar. Men vi ifrågasätter på vilket sätt det görs. Att införa en lag utan att först säkerställa samhällets och rättsväsendets kunskap om mäns våld mot kvinnor, och förståelsen för hur makt, kön och struktur hänger ihop, är inte bara naivt – det är farligt. 

Vi kan inte stifta lagar i kvinnors namn som sedan blir till vapen mot dem. Vi måste börja i rätt ände: med utbildning, kunskap och förändrade attityder i rättssystemet. Vi måste erkänna att kvinnans verklighet är våldsam. Men framförallt måste vi börja i änden att tro på henne i varje enskilt fall. För idag ifrågasätts hennes agerande och vänds mot henne – inte minst i våra svenska rättssalar.