Debatt: Sista chansen för vänstern att lära sig av Tidö

Valtemperaturen stiger redan nu, ett år före vad många ser som ett ödesval 2026. Valet står mellan ett Tidö 2.0 som stöds av SD, M, KD och troligen också L på ena sidan, och en regering utan SD på den andra.

I Tidö 2.0 kommer SD att ha ministrar och dominera politiken som största parti.

Då vet vi att vi får den mest högerextrema politiken i Sverige sedan det demokratiska genombrottet.

Men hur möter oppositionen den, särskilt för många mittenväljare, oroande risken?

Svaret tycks utebli. C mörkar, MP ligger lågt i regeringsfrågan och V har, åtminstone tidigare, sagt att de kommer att rösta nej till varje regering där de inte får ministerposter.

Nyligen valde V:s Nooshi Dadgostar dock i Aktuellt att inte gå i fällan och undvek att svara på Jon Nilssons försök att ställa henne mot väggen om ministrar.

Det var klokt av henne.

Erfarenheterna från katastrofvalet 2010 visar att ett gemensamt valmanifest och krav på ministerposter från V, kan förstöra alla chanser för vänstersidan.

Även MP har dåliga erfarenheter av att få sitta som gisslan i en S-regering. Trots att de låg bakom nästan allt av bra miljöpolitik, belönades de inte av väljarna, utan tvingades lämna regeringen under förödmjukande former.

Men det finns en annan väg för dagens oppositionspartier.

Visa upp det ni har gemensamt – till exempel i klimatfrågan och andra frågor – där väljare kan tänkas byta block.

Låt Magdalena Andersson (S) bilda regering, men förhandla fram ett regeringsprogram där V, MP och C får några av sina hjärtefrågor lösta, mot att inte rösta nej.

Det vill säga ett avtal med Tidöavtalet som mönster.

Erfarenheterna av Tidö borde vara lockande för oppositionen. SD:s inflytande har varit dominerande i fyra år, trots att de inte suttit i regeringen. Samtidigt har de sluppit ta ansvar för misslyckanden när det gäller till exempel gatuvåld, ökade klimatutsläpp, ökad fattigdom och arbetslöshet.

Erfarenheterna visar ju att partier som ingår i ett regeringsunderlag alltid kan sätta press på en minoritetsregering genom att hota att hoppa av.

En sådan lösning skulle beröva högerpartierna deras bästa kort – att skrämma mittenväljare med V:s ekonomiska politik och med MP s historia av vissa överdrifter i kärnkrafts- och migrationsfrågor.

Jag är själv inte med i något parti.

Jag är bara som majoriteten av väljarna skrämd av övergrepp när det gäller rättssäkerhet och av hotet att behöva se en trumpifiering i förverkligandet av Tidö 2.0 och dess 132 ofta mycket extrema krav.