Debatt. .

2014-08-19 06:51
Israeler står på en kulle vid Sderot och tittar på när Gaza bombas.  Bild: Lefteris Pitarakis/TT
Israeler står på en kulle vid Sderot och tittar på när Gaza bombas.

Såhär ska ingen behöva leva

Att vara fast i Gaza måste vara fruktansvärt. Men att växa upp i ett militariserat Israel, med en övertygelse att krig är oundvikligt, är inte heller ett värdigt liv. Det skriver Julia Eriksson Pogorzelska.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I vintras tillbringade jag tre månader på Västbanken genom Ekumeniska följeslagarprogrammet. Under dessa tre månader var jag väldigt ofta arg. Arg på ockupationen, soldaterna, på omvärlden för att den gjorde för lite. På svenska konsulatet när de sa att det var svårt att ta politisk ställning, att situationen var komplex. Jag var arg på mig själv för att jag inte kunde stoppa kränkningar som utspelade sig framför ögonen på mig, arg för att ockupationen pågått så länge att den normaliserats. Arg på att ingen realistisk lösning var inom räckhåll.

Platsen som gjorde mig absolut argast var Tel Aviv. Detta paradis vid havet fullt av nöjen, en fristad för hbtq-personer, festligt och fritt från allt ansvar. Men det var svårt att njuta av utelivet, friheten i bikini och de fantastiska bruncherna. På Tel Avivs strandpromenader hade jag enorma skuldkänslor och kände mig så privilegierad – så många palestinska bekanta förunnas inte lyxen att passera muren.

Samtidigt lekte jag ofta med tanken att de unga israelerna jag mötte på klubbar och kaféer kunde vara samma personer som jag skulle möta i uniform och vapen vid en vägspärr eller en demonstration. Sannolikheten är rätt stor att det faktiskt hänt.

Tulkarem, staden som jag bodde och arbetade i ligger fågelvägen 45 minuter bort med bil från Tel Aviv. Lite längre än från Stockholm till Arlanda. En molnfri dag kan man skåda Tel Avivs skyskrapor från Tulkarems kullar. En utekväll i Tel Aviv, när jag berättade för en bartender att jag bodde i Tulkarem blev han tyst. Efter ett tag frågade han om jag spelar något instrument. Det gör jag inte. Längre tystnad. Nästan alla mina konversationer med israeler i Tel Aviv hade följande mönster.

– Vad gör du i Israel?

– Jag bor faktiskt på Västbanken, i Tulkarem.

Därpå följde några frågor som var helt orelaterade till mitt svar, trots att jag försökte komma tillbaka in på ämnet. Efter några timmar verkade nyfikenheten ta över. Jag fick frågor som: Hur ser det ut i Tulkarem? Är gatorna rena? Hur mycket kostar en falafel? Är det sant att de slaktar ett lamm varje dag? Jag svarade på frågorna, berättade så mycket jag kunde. Sedan byttes ämnet igen. Ibland lyckades jag få till diskussioner men det flöt aldrig på riktigt.

Det bör tilläggas att jag träffade mest ”vanliga” Tel Aviv-bor, folk som jobbar i bar och pluggar på filmskola, dansare och it-tekniker. Personer som kanske inte ser sig som vänsterorienterade fredsaktivister och definierar sig själva genom att arbeta mot den gängse politiska uppfattningen om deras land.

Tel Aviv är en bubbla, så säger alla. Men den här bubblan upprätthålls medvetet, hårt. Det är i mina ögon inte en fristad, för den beryktade friheten är väldigt kontrollerad. Samtal om konflikten måste undvikas till varje pris. Och visst att man inte behöver vara intresserad av politik, men gör man militärtjänst i två-tre år är man politisk. Då är det varken ansvarsfullt eller äkta att ignorera den närliggande omvärlden. Så uppfattade jag det. Jag lämnade alltid staden förvirrad.

När jag bodde i Tulkarem i vintras var jag arg. Nu, efter att konflikten eskalerat och det dagligen dör civila i Gaza är jag förbannad. Sommaren 2014 kommer jag att minnas som sommaren med sömnlösa nätter, fulla av livestreaming och blint stirrande på Twitterflöden.

Det talas om ökad antisemitism till följd av Israels behandling av Gaza. Det är såklart förkastligt. Hur självklart det än må låta så måste man komma ihåg att våld, oavsett vilken sida det kommer från, inte löser konflikten i Gaza.

Det finns en bild som snurrat runt mycket på sistone. Det är en bild på israeler som bor i Sderot, en israelisk stad som ligger nära Gaza. De har samlats för att titta på hur bomber faller över Gaza. Det sägs att folk äter popcorn och hurrar vid varje explosion. Jag känner inte till bakgrunden, men en sak vet jag säkert efter tre månader i Palestina och Israel. Ingen mår bra av att leva vare sig i eller vid sidan av ett krig. Att vara fast i Gaza måste vara fruktansvärt. Men att växa upp i ett militariserat samhälle, med en övertygelse att krig är oundvikligt är inte heller ett värdigt liv.

Stephane Hessels ord klingar i mig, framtiden tillhör icke-våldet, helt enkelt därför att våld är ineffektivt och kortsiktigt. Det håller inte.

Situationen i Sderot är, liksom den i Gaza, inte hållbar, ingen kan leva så. På samma sätt som det inte kan vara sunt att gå runt på Tel Avivs gator och lägga så mycket energi på att förtränga det som händer bara några mil därifrån.

Och vi, omvärlden – du och jag – kan faktiskt påverka den här situationen, för Israel bryr sig om omvärldens fördömande, fastän det kanske inte har verkat så på senaste tiden. Det är val i höst. Skriv till era politiker och fråga vad deras parti gör för att stoppa våldet i Gaza, för att skapa ett normalt liv för båda folken. Fråga era politiker om Sverige, likt 132 andra länder, ska erkänna Palestina. Kolla var produkterna man köper kommer ifrån. Efterfråga ursprungsmärkning, vilka företag har sina fabriker på illegala bosättningar? Läs om konflikten och sprid på sociala medier. Stöd israeliska fredsorganisationer (såsom till exempel Jewish Voice for Peace), om så endast med en like på Facebook. De behöver verkligen stöd nu. Var jobbiga och säg aldrig att ”det är svårt att ta ställning för det är en komplicerad konflikt”. En sådan hållning leder inte till några lösningar. Sök svar i folkrätten.

Så istället för att förfasas över att det som sker i Sderot överhuvudtaget kan existera, låt oss göra det till en symbol. En symbol för att ockupationen måste ta slut, för båda folkens skull.

Julia Eriksson Pogorzelska 
Jurist, jobbar med asylprövning av ensamkommande barn på Migrationsverket och tillbringade tre månader på Västbanken i vintras genom Ekumeniska Följeslagarprogrammet.