Rika måste ta ansvar för att rädda klimatet

De individer som tillhör den rikaste procenten släpper ut över 40 ton koldioxid om året – tio gånger mer än de 50 procent som har lägst inkomster. Detta visade Oxfam i en rapport som släpptes innan jul. Om vi ska klara klimatet måste utsläppen minska i hela samhället. Men det är alltså också helt uppenbart att den ekonomiska eliten har en mycket längre väg att gå än oss andra. Den rikaste procent måste minska sina utsläpp med 93 procent inom sju år för att vi ska lyckas begränsa den globala upphettningen till 1,5 grader.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill gärna ge sken av att de driver politik för vanligt folk, men i praktiken går de återigen de rikastes ärenden. Det visar inte minst deras så kallade klimathandlingsplan, som tyvärr saknar både plan och konkreta förslag på handlingar. I och med den visar man att den totala passivitet i klimatfrågan som kännetecknat det första året av mandatperioden inte var någon olyckshändelse, utan helt medveten.

Både utsläpp och inkomstklyftorna skenar.

Den här avsaknaden av klimatpolitik gynnar den rikaste eliten, som återigen tillåts komma undan medan både utsläpp och inkomstklyftorna skenar. Den främsta orsaken till att denna grupp orsakar så astronomiska utsläpp är att de flyger mer och kör mer bil. De verkligt superrika, miljardärerna, har med sina yachter och privatplan utsläpp som är flera hundra gånger större än oss andra.

Det handlar heller inte om några oväsentliga mängder i det större perspektivet. Om den rikaste femtedelen nöjde sig med att släppa ut lika mycket som oss andra skulle Sveriges samlade utsläpp minska med hela 20 procent.

Skulden för klimatkrisen är alltså långt ifrån jämnt fördelad. Men om vi tittar på vilka som faktiskt bidrar till att lösa krisen så är bilden den omvända: de som tjänar minst är samtidigt de som minskat sina utsläpp mest per person de senaste decennierna, medan den rikaste procenten bidragit minst av alla till utsläppsminskningarna.

Det är alltså de rika som bär den största skulden för klimatkrisen, men samtidigt smiter de från sitt ansvar.

När vi frågade klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) vad hon tänker göra för att se till att de rikaste svenskarna minskar sina utsläpp i linje med vad som krävs för att klara klimatmålen svarade hon med att helt enkelt avfärda rapporten från Oxfam, och förneka faktum. Trots att siffrorna har tagits fram av ett världsledande forskningsinstitut och står där svart på vitt. Det är tyvärr talande för regeringens ointresse för kunskap och forskning, liksom för att faktiskt göra något åt klimatkrisen.

Vi vänsterpartister förstår att stora samhällsproblem som klimatkrisen bara kan lösas gemensamt. Staten är den enda aktör som på nationell nivå kan leda och samordna klimatomställningen och se till att utsläppen minskar i den takt som krävs. Men det är också statens uppgift att se till att omställningen blir rättvis. Det är de som orsakar de största utsläppen och sitter på de största ekonomiska tillgångarna som ska bidrar mest.

För att förverkliga den rättvisa klimatomställningen måste vi ta ett helhetsgrepp om beskattning och investeringar:

• Genom att satsa 840 miljarder kronor under de kommande tio åren ser vi till att klimatomställningen accelereras. Ny infrastruktur och satsning på renoveringar ser till att vanligt folk kan sänka sina utsläpp utan att det innebär ytterligare sänkt levnadsstandard när många hushåll redan går på knäna. Samtidigt skapar det jobb i hela landet.

• Vi måste satsa på alternativen till det fossila. Därför föreslår vi att kollektivtrafiken ska kosta max 450 kronor och att en särskild elbilsbonus införs som gynnar billiga elbilar som fler har råd med. Staten måste ta tillbaka kontrollen över järnvägen så att man återigen kan lita på att tågen går i tid.

• För att särskilt angripa utsläppen från de rikaste inför vi en progressiv flygskatt, där man betalar mer ju mer man flyger. Inkomsterna från skatten går till investeringar för bättre och billigare miljövänliga resor och transporter som kommer alla till del.

• Genom en systematisk skattereform kommer vi åt den urholkade kapitalbeskattningen och den extremt ojämna förmögenhetsfördelningen i Sverige. Rättvisare beskattning av de rikaste bidrar både till att utjämna klyftor och sänka utsläppen, genom att minska de rikastes konsumtion.

På så sätt kan vi se till att bördorna för klimatkrisen bärs rättvist. Samtidigt gör dessa reformer den gröna omställningen till en möjlighet snarare än ett hot, för det stora flertalet vanliga löntagare. Bara så kan vi lösa samtidens stora utmaningar.