Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Polisen ska inte storma sommarläger för barn

1993 utfördes en kontroversiell polisrazzia mot flyktingar i Alsike kloster som väckte internationell uppmärksamhet.
1993 utfördes en kontroversiell polisrazzia mot flyktingar i Alsike kloster som väckte internationell uppmärksamhet. Bild: bild Eric Roxfeldt/TT

Dagens ETC.

”Ett samhälle som inte har några fredade platser för barn blir ett mycket hårt samhälle.”
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Det finns sedan två år tillbaka ett politiskt direktiv om att öka och skynda på utvisningen av människor som fått avslag på sin asylansökan i Sverige. Gränspolisen i Skåne gjorde en tydlig praktik av detta direktiv när de den 25 augusti slog till mot ett sommarläger för barnfamiljer anordnat av Svenska kyrkan.

En vanlig uppfattning är att det, liksom på många andra platser i världen, råder så kallad kyrkofrid i Sverige. Det vill säga att polismakten skulle hålla sig för god för att göra tillslag eller intrång i kyrkobyggnader, och att kyrkobyggnader skulle vara skyddade platser för utsatta människor.

Vi vet nu att detta inte stämmer. Detta sedan gränspolisen såg det som ett bra tillfälle att bättra på statistiken genom att ta sig in på ett barnläger anordnat av Svenska kyrkan, samt frihetsberövade en del av barnen och deras föräldrar enligt en så kallad ”inre utlänningskontroll”.

Polisen har kommenterat detta med att det inte finns några fredade zoner, vilket implicerar att det inte finns någon plats i samhället där det inte passar att spana på, arrestera eller eftersöka någon som anses vistas här ”illegalt”.

Att det inte finns några fredade zoner visste vi egentligen sedan stormningen av Alsike kloster 1993, men tanken att det skulle vara att gå över någon slags gräns att storma ett läger för barn verkar ändå ha hängt sig kvar.

Vi som skriver denna text är psykologer och forskare inom psykologi, några av oss är verksamma inom barnpsykiatrin och möter barn med krigstrauman dagligen genom våra arbeten. Vi vet alla hur människor påverkas av att utsättas för stark stress, uppleva extrem otrygghet och få sin tillvaro slagen i spillror gång på gång.

Så vad innebär det då att det inte finns några fredade zoner för utsatta barn?

Vi vet att barn på flykt, oavsett om de lever som papperslösa eller är i en asylprocess, lever i en extremt osäker tillvaro. Vi vet att dessa barn i stor utsträckning tenderar att uppvisa symtom på psykisk ohälsa i form av posttraumatiskt stressyndrom, oro och ångest, suicidtankar, koncentrationssvårigheter och allvarliga sömnproblem.

I en svensk studie av Ascher & Wahlström-Smith (2016) visades att barn som lever som papperslösa går runt med något som benämns som en ”vardagsrädsla”, en konstant beredskap att hantera en hotfull situation. Barn vars kroppar och nervsystem hela tiden är beredda på kamp eller flykt.

Vi vet att detta innebär att barnen, utan adekvat hjälp, löper stor risk att utveckla långvarig, allvarlig psykisk ohälsa. Framförallt fråntas barnen möjligheten och rättigheten att utvecklas, leka, lära sig nya saker och etablera goda relationer.

En av de allvarligaste konsekvenserna av att bli traumatiserad är att personen förlorar tilliten till omvärlden. Att omvärlden upphör att vara en relativt trygg plats som man klarar av att navigera i, och istället upplevs som otrygg, skrämmande och full av hotande faror.

Att, som man gjorde i Malmö, göra ett tillslag mot ett sommarläger anordnat av Svenska kyrkan, som kanske var ett av de få tillfällen där dessa barn upplevde trygghet, kunde leka och vara barn, är att utsätta dessa barn för en retraumatisering.

Gränspolisens agerande utifrån denna bakgrund är inhumant, djupt skadligt och grymt. Det är att bryta mot det mellanmänskliga kontraktet och den av Sverige ratificerade Barnkonventionen där vi vuxna skall ta hand om och stötta alla barn oavsett bakgrund. Ett samhälle som inte har några fredade platser för barn blir ett mycket hårt samhälle.

00:00 / 00:00