Debatt: Odemokratiskt när regeringen kallar fredsrörelsen för ”ryssvänlig”

När en minister öppet anklagar den feministiska fredsrörelsen för att gå Rysslands ärenden, efter att regeringen dragit in all finansiering till civilsamhällets fredsarbete, står vi inför ett mycket allvarligt läge i Sverige.

Ministerns retorik är chockerande, och djupt oroande. 

Nyligen kallade jämställdhetsminister Nina Larsson (L) vår kritik av försvarspolitikens konsekvenser för jämställdhet i Sverige för ”befängd” och antydde att våra analyser ligger i linje med ryska intressen. Vår rapport bygger på etablerad forskning och har tagits fram med stöd av experter från svenska myndigheter, akademin och civilsamhällesorganisationer. 

Ministerns retorik är chockerande, och djupt oroande. Vi känner igen denna retorik från länder där demokratin monteras ned steg för steg. Att vi nu hör samma språkbruk från en svensk minister är en demokratisk varningssignal.

Missförstå oss rätt. Vi är en över 100 år gammal fredsorganisation som överlevt två världskrig. Att använda kvinnor och jämställdhet som rökridå för att legitimera krig är inget nytt. När USA inledde invasionen av Afghanistan 2001 presenterades det som både ett säkerhets- och jämställdhetsprojekt. Kvinnors rättigheter användes för att rättfärdiga krigshandlingar, krigshandlingar som drabbade de kvinnor som man påstod sig försvara värst. Historien och samtiden visar att militarisering inte leder till ökad jämställdhet. Tvärtom slår den sönder samhällen och försvagar kvinnors rättigheter. Det var därför vi var med och arbetade fram FN:s säkerhetsrådsresolution om kvinnor, fred och säkerhet för 25 år sedan.

Det är skrämmande att en svensk minister nu återanvänder samma logik. Att beskriva militär upprustning som vägen till jämställdhet är historielöst. Jämställdhet uppnås inte med vapen. Fred uppnås inte heller genom att dra tillbaka all finansiering och anklaga fredsrörelsen för att gå främmande makts ärenden.

Larsson är tyvärr inte den första politikern att attackera civilsamhället. När makthavare börjar likna kritiska och granskande röster med fienden, då är det inte längre bara freds- och jämställdhetsarbetet som är hotat, utan yttrandefriheten och själva demokratin. Demokratin stärks inte genom tystnad, utan genom att ge utrymme åt de röster som vågar stå emot krigets logik.