Debatt: Nittio år av sexualupplysning räcker inte – Pride behövs

Den 28 juni 1969 startade Stonewall­­upproret i New York City i samband med en polisrazzia på gaybaren Stonewall Inn. Året därpå hölls den första Priden som ett årsminne. Prideparaden som avslutar Stockholm Pride i augusti i år kommer som vanligt att vara en fredlig demonstration. Men hatet och hotet mot hbtqia+-personer finns fortfarande, även om våldet idag tar sig andra uttryck.

Idag inskränker extremkonservativa politiska strömningar världen över sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), och digitala plattformar bidrar till en ökad förekomst av mikrogrupperingar som drivs av hat. Incelmäns hatbrott är bara ett exempel på hur människor med stöd av dessa grupperingar går från kommentarsfältskrig till fysiska våldshandlingar. Många trådar leder till den kristna högern i USA, men extremkonservatismen märks också på makronivå i Europa. I Sverige ställdes nyligen ett planerat sommarläger för transungdomar in på grund av hotbilden mot dem. Det är inte länge sedan som Västerås Pride blev utsatt för ett otäckt hatbrott och årets RFSU-pris gick till Drag Queen Story Hour, som blivit en bricka i en hatisk politisk retorik.

En del hävdar att “riktiga” ­queera personer inte vill gå i Pride-paraden längre. Att all pinkwashing har gjort Pride lika urvattnad som blaskig ­svenneöl i plastmuggar, och lika ­ospännande som den gamla avsomnade Vattenfestivalen. Vi tycker att det är okej om någon uppfattar Pride som svennig, men i en tid där ­hatet inte bara eskalerat, utan också normaliserats, behövs Pride mer än någonsin.

Vi som arbetar med SRHR ser hur det offentliga utrymmet för dessa frågor krymper. Vi ser det i bakslaget för aborträttigheter, en utveckling som är förkrossande att följa, när vi vet att osäkra abortmetoder är en av de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor i samband med graviditet globalt sett (WHO). Vi ser det i den infekterade debatten om kön och inte minst om vård för transpersoner, i hur politiker vill styra innehållet i sexualupplysningen i skolan, i den kollapsade förlossningsvården som skapat en ohållbar arbetsmiljö för barnmorskor och en otrygg förlossningssituation för blivande föräldrar, i indragna medel till ungdomsmottagningar, i porrfilterdebatten som mötte ungdomars naturliga nyfikenhet med skuldbeläggning och krav på förbud och i hur heders­våld och könsstympning används som ­ytliga slagträn i en allt ­hätskare och ökat ­rasistisk invandringspolitik istället för att gå till botten med problematiken och med hur vi ska skydda individerna som utsätts för det i Sverige.

Ofta pratas det om vikten av safe spaces, eller trygga rum. Det finns idag massor av sådana för den som identifierar sig någonstans utanför hetero-, cis-, vithets-, tvåsamhets-, eller vaniljsex-normen, men det som behövs nu är att vi värnar rätten till ett tryggt offentligt vardagsrum. Prideparaden är ett tillfälle att tillsammans stå upp för det, och för en vägran att låta hatet vinna.

RFSU firar 90 år av sexualpolitisk kamp i år. Genom åren har vi ständigt behövt ta nya tag, och det är dags för ett sådant igen. Prideveckan är en vecka av seminarier och föreläsningar av och med och om alla människors rätt till sin lust, sin kropp, sin sexualitet, och sina relationer. Kom och ta del av dem, och kom och gå i paraden med oss och visa att när samhället går bakåt, går vi framåt. Fredligt, men bestämt.

Fotnot: hbtqia+ är ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, trans­personer, queera personer, intersexpersoner, asexuella, och andra normöverskridande identiteter, läggningar, uttryck och praktiker som har med kön, kropp, sexualitet och relationer att göra.