Debatt. .

2017-05-10 04:00
I söndags attackerade Nordisk ungdom en manifestation för ensamkommandes rättigheter. Bild: Privat
I söndags attackerade Nordisk ungdom en manifestation för ensamkommandes rättigheter.

Nazister går att ringa in – det är svårare att möta politiken

”Plötsligt rör sig Nordisk Ungdom mot oss och ropar hatord.”

"Välj att sluta upp kring dom som ni vill ge er energi", manar oss talaren från en upp-och-nedvänd låda vid Mynttorget där vi står samlade.

Hanen Assali är socialsekreterare i Botkyrka och just i färd med att berätta för oss om sin önskan att fullgöra socialsekreterarens uppdrag även i mötet med ensamkommande när en aggressiv grupp som jag i efterhand ska förstå är Nordisk Ungdom plötsligt rör sig mot oss. De ropar hatord och bär en stor banderoll, ”Refugees go home”. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag släpper mina vänners händer och vet inte om jag är en av dem som tar första stegen eller följer med andra omkring mig när vi snart befinner oss i riktning mot den attackerande gruppen. Så hör jag socialsekreterarens röst igen ur högtalarna, ”Välj att sluta upp kring dom som ni vill ge er energi".

Hon säger inte åt mig att göra det ena eller andra, vi behövs alla, men hennes ord får mig att tänka efter. Där finns ord att höra, barn och andras kroppar att skydda, solidaritet att visa och känna.

Jag tror vi är många som hör hennes uppmaning. Efter några minuter kommer polisen, tumultet skingras och vi samlas vid talarstolen igen. Med bultande puls, andningen högt i bröstet, ilska, rädsla och tårar, landar vi hos varann. Applåderna fortsätter allt varmare, armarna om varandras ryggar blir ännu fler. Nazister vill våld och i ett ögonblick ville jag samla vår överlägsna majoritet och svara likadant. En sån förlust det hade varit. Nu var vi större. 

Nazister är skräckinjagande men få, går att inringa med poliser. Svårare är att möta politiken, den vi själva valt. Ung människa efter ung människa från Afghanistan hörs från det lilla podiet vid mikrofonen, de flesta med färska utvisningsbeslut. Till slut går hjärtat sönder. Så mycket kärlek, tacksamhet och längtan efter sådant som de flesta av oss tar för givet. Så mycket inpå huden levd kunskap om vad det är att vara människa. 

Vännerna jag står med på torget har beslut om att få stanna ytterligare ett respektive tre år. Jag känner inga som är mer angelägna att ge tillbaka till det vi har gemensamt än dem, och inga jag hellre skulle befria från den sortens förväntan på tacksamhet.

De svarar på attacken så mycket klokare än jag. Riktar snabbt tillbaka blicken mot talarstolen och konstaterar att så många, så olika, så välformulerade, så starka, så organiserade och så kärleksfulla rösterna därifrån är. Jag nickar och säger till mig själv ännu en gång hur tacksam jag är att vara nära dem. 

Om sexton månader får jag rösta i ett val med sannolikt långt större konsekvenser för dem än för mig. Vi är många som delar det ansvaret. Riktningen på deras blickar vill jag påminna mig om varje dag fram tills dess.

Joakim Rindå  
Kulturarbetare