Debatt. .

2015-06-25 03:08
Högdalen – miljardprojekt eller folkets hus?  Bild: Eigil Söderin
Högdalen – miljardprojekt eller folkets hus?

Korruption och repression är ett demokratiproblem

Vi saknar utrymmen som är friställda från kapitalintressen. Och när vi tar tillbaka dessa utrymmen och skapar något som vi kan bygga upp folkrörelser av hanteras vi som kriminella. Vad gör det med demokratin? Det undrar aktivistgruppen Högdalens vänner.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Häromdagen dök en bild upp från den italienska huvudstaden. Tre tjejer som deltar i en ockupation av en central park i Rom håller ett lakan med texten: HÖGDALENS FOLKETS HUS.

Bilden kommer tre dagar efter att polisen hemma i Sverige oanmält stormar detta folkstyrda folkets hus tidigt på morgonen. Området förvandlas till en brottsplats. Det är avspärrat ända bort till torget. Människor utanför spärrarna hörs i fjärran. Polisens bussar och piketer står uppradade längs varenda fasad, det väller in kroppar i uniform, skjutvapen.

Ett tiotal ockupanter hålls kvar innanför spärrarna för att genomföra det förnedrande arbetet med att lyfta ut alla sängar, soffor, böcker, spel, stolar, bord, kastruller, kaffekokare, prydnader, väskor, med mera – som krävt samarbete och nära fyra veckors slit att lyfta dit. Ett kök som försett omkring 80 personer dagligen med tre vällagade måltider töms i all hast. I vredesmod häller vi ut mat som förberetts till den kommande dagen på golvet. Vi är förbannade och desperata, pratar öppet om att låta särskilt äckliga saker ruttna i hörnen, men poliserna bryr sig inte om husets tillstånd. De är där för att hindra oss från att ha tillgång till platsen, inte för att skydda byggnaden.

Det norska bolaget Veidekke som för många år sen köpt den 9000 kvadratmeter stora byggnaden, och sedan dess låtit den förfalla, var heller aldrig intresserade av byggnaden. De ville åt marken. Kanske inte jordskorpan som sådan. Antagligen inte magman långt där under heller. Men för 35 miljoner får de rubbet oavsett. Och det är en ruskigt bra affär.

En före detta anställd på vad som en gång hette Byggforskningsinstitutet kom förbi flera gånger under ockupationsveckorna för att visa sitt stöd och berätta väsentligheter. Hen hade kontakter inom Veidekke som lät meddela att företaget omöjligt skulle gå med på att låta folket vinna striden om den här platsen. På sikt är platsen värd många miljarder. Den ingår i Veidekkes långsiktiga expansionskalkyl.

Den besökaren var också bara en av många med expertis som kunde bekräfta hur vi hade rätten på vår sida när vi ställde oss i vägen för Veidekke och stadshuset genom att ta över den här platsen. En försäljning av offentlig egendom måste följa upphandlingsförordningar under kommunallagen. Den här affären offentliggjordes aldrig. Försäljningen bryter mot lagen. Svenskar tror gärna att korrumperade politiker som tar emot pengar under bordet, fifflar med papper och ger kompisar tillgång till stora resurser och indirekt politisk makt bara håller till i andra länder. Vi tror också reflexmässigt att polisens repression av demokratiyttringar är mycket hårdare någon annan stans, långt borta.

I Rom, där kamraterna på bilden entusiastiskt visar sitt stöd för vårt initiativ, existerar många ockupationer med politiska ambitioner som liknar våra. Många byggnader, en del stora som den gamla skolan i Högdalen, har varit ockuperade och samtidigt öppna för allmänheten i många år. I stadsdelen San Lorenzo har en ny påbörjats denna vinter. Cinema Palazzo, en anrik biograf och teaterscen, skulle stängas ner och bli casino. Lokalbefolkningen vägrade. Precis som i Högdalen skrevs det motioner. Föreningar samlades. Till sist ockuperades byggnaden av en löst sammansatt grupp och som resultat har folk ett torg med kulturaktiviteter och en öppen, icke-kommersiell agenda, en scen och en folkets biograf – istället för det monster som planerades på platsen.

Skillnaden mellan Hödalens Folkets hus och Nuovo Cinema Palzzo (som det nu heter) på Piazza dei Sanniti, är att ockupationen i Rom lämnats i fred och växer än. Den i Stockholm krossades efter 25 dagar, och då var det här ändå en förhållandevis långvarig ockupation, med svenska mått mätt.

Det är rätt talande att ockupationsrörelsen inte etablerat sig I Sverige sedan den första ockupationsvågen på 70-talet, fast den i övriga Europa vunnit mark och kommit att bli en viktig del av den alternativa kulturen samt blivit en mötesplats och grogrund för många politiska rörelser. De svenska ockupationerna har genom tiderna våldsamt slagits ner med uppbackning av argument kring äganderätt och privatiseringar. Argumentationslogiken gick ut på att överordna rätten till egendom gentemot andra rättigheter. Om vi tittar på ockupationsrörelser i andra länder (som Danmark, Tyskland, Nederländerna och Polen), kan vi se en annan utveckling, där rätten till boende samt rätten till mötesplatser där alternativa kulturer, demokratiyttringar, och politiska rörelser kunde växa, prioritierades (åtminstone fram till efter finanskrisen 2008) för att på senare år ersättas av nyliberala paroller.

Vad betyder det då, att folkliga initiativ som går mot den kapitalistiska ordningen så snabbt trampas ner och röks ut i Sverige? Vad gör det med demokratin? När folkligt uppror diskuteras, på ett teoretiskt plan, föreställer sig många att Sverige är en alltför osannolik skådeplats för något sådant. Men skälet som ges brukar vara att levnadsförhållandena här är “alldeles för bra”.

Resonemanget bygger på att människor måste vara mer utsatta för att vakna upp och faktiskt göra något. I Grekland, där majoriteten av befolkningen på senare år behövt acceptera halverade löner och fördubblade priser på allt från mat till sjukvård, där, om någon plats i Europa, går det att tänka sig – och stödja – revolution. Men i Grekland finns ändå ett visst skydd. Rosa Nera, ett gammalt sjukhus på Kreta, har fungerat i 12 år såsom Högdalens Folkets hus fungerade i knappt en månad. Då Rosa Nera formellt hör till universitetet är det förbjudet för polisen att ta sig in (detta efter att militären under diktaturen avrättade demonstrerande studenter på ett universitet och en fristadslag sedan stiftades, som gäller alla universitetsutrymmen).

Teorin om att saker hela tiden måste bli värre innan de blir bättre är inte bara spekulativ och förmodligen felaktig. Den är också helt uppenbart föraktfull och vilseledande. Helst ska situationen då vara värst för att vi ska få reagera. Vi måste kräla omkring i smutsen för att kunna stå upp och kräva jämlikhet. Ska vi bortse ifrån att många i Sverige redan lever i fattigdom? Att flyktingar tvingas genomgå skärselden innan de kanske utvisas igen? Att segregationen i Stockholm är den värsta i Europa? Att offentliga tillgångar i princip doneras bort till rika spekulanter på löpande band?

Ska vi bortse ifrån hur invaggade vi är i ett konsumtionsansvar, där vi pressas att tjäna mer pengar som vi ska använda för att köpa mer skit, för att rädda nationens ekonomi? Ska en viss bekvämlighet för några göra oss mindre rasande över hur den orsakar helvete för andra?

Okej, vi struntar i det en sekund. Och om vi då ändå leker med tanken att saker måste vara riktigt jävla illa innan vi får göra motstånd, då talar exemplet i Högdalen för att uppror verkligen är på sin plats i det här landet. Den utbredda korruptionen och hårda repressionen är ett djupt demokratiproblem på hemmaplan. Vi saknar utrymmen som är friställda från kapitalintressen. Och när vi tar tillbaka dessa utrymmen och skapar något som vi kan bygga upp folkrörelser av, hanteras vi som kriminella och bryts isär.

Ockupationen i Högdalen

I drygt tre veckor ockuperade aktivistgruppen Högdalens vänner en gammal skola i Stockholmsförorten Högdalen. Deras krav var att stoppa den planerade rivningen och göra om byggnaden till ett Folkets hus.

Fastigheten ägdes tidigare av kommunen och användes bland annat som skola, bibliotek och socialkontor, men har stått tom i fem år.

Fastighetsägaren Veidekke polisanmälde intrånget och den 17 juni stormades huset av polisen och inledde sin vräkning.