Debatt. .

2021-09-18 12:15
  • Bild från bränder i brasilianska Amazonas.  Bild: Edmar Baros/TT
    Bild från bränder i brasilianska Amazonas.
  • Bild från bränder i brasilianska Amazonas.  Bild: Edmar Baros/TT
    Bild från bränder i brasilianska Amazonas.
Puffetikett
ETC Nyhetsmagasin

Jordens framtid är viktigare än frihandelsavtal

Skövlingen och skogsbränderna i Amazonas har nått nya rekordnivåer. I Brasília pågår massdemonstrationer mot det eskalerande våldet och förtrycket mot urfolk. Därför måste Sverige motsätta sig EU:s frihandelsavtal med Brasilien, skriver miljöorganisationen Jordens Vänner.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Nyhetsmagasinet ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

11 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på ETC nyhetsmagasin förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det ter sig alltmer meningslöst att skriva om de katastrofala effekter för mänskliga rättigheter, klimat, och vår gemensamma framtid som frihandelsavtalet mellan EU och Mercosur skulle innebära. Miljöorganisationer, civilsamhälle, urfolksrörelser, forskare och fackförbund är alla eniga och kämpar desperat för att avtalet ska stoppas. Ändå verkar våra politiska ledare inte förstå allvaret. Hur kan det komma sig?

Efter tjugo års förhandlingar enades EU-kommissionen och Mercosurs tullunion 2019 om ett förslag på frihandelsavtal. Avtalet väckte starkt motstånd hos de aktörer som skulle drabbas hårdast av dess förväntade konsekvenser.

Urfolksrörelser i framförallt Brasilien menar att avtalet gynnar de aktörer som allra hårdast kränker deras rättigheter och koloniserar deras mark. Industriarbetare och fackliga organisationer i Mercosur-länderna menar att avtalet kommer att hindra dem från att utveckla sina industrier. Internationella bidragsorganisationer menar att avtalet påverkar lokal landsbygdsutveckling och mänskliga rättigheter såpass negativt att det kommer att krävas mer utvecklingsbidrag enbart för att neutralisera effekterna.

Små- och medelstora bönder och lantarbetare på båda sidor av Atlanten menar att avtalet enbart gynnar storskalig, exportbaserad produktion av mat och råvaror, och att enorma landytor riskerar att säljas eller tas över (så kallad landgrabbing) – vilket bidrar till avfolkning av landsbygden. Klimatrörelsen menar att avtalet, istället för att motverka klimatkrisen, driver på den ekonomiska utveckling som lett oss dit.

Mot bakgrund av detta kan man därför fråga sig varför Sverige så gärna vill att det här kontroversiella avtalet ska genomföras. Det har till och med gått så långt att utrikesminister Ann Linde uppmanat Europakommissionen att ratificera avtalet så fort det går. Hon och åtta andra EU-ministrar menar att avtalet borde signeras innan andra ekonomiska makter hinner före, samt att avtalet är nödvändigt för att säkerställa EU:s försörjningskedja.

De menar också att ett icke-bindande, svagt och juridiskt oklart stycke om hållbarhet är tillräckligt för att säkerställa att regnskog och biodiversitet inte påverkas negativt samt att Paris-avtalet uppfylls. Är det inte märkligt att Sverige lägger så mycket resurser på ett avtal som inte ens förväntas gagna den svenska ekonomin? Svaret är att det inte bara är ett handelsavtal som står på spel, utan själva idén om fri-handel. Och frihandelsideologin kritiserar man inte lättvindigt. Det är en dröm som Sverige har lagt flera decennier på att förfina, och som byråkrater vigt sina liv åt.

IPCC:s senaste rapport om klimatet visar svart på vitt att det krävs en dramatisk omställning av samhället för att vi ska ens ska uppnå de lägst satta klimatmålen. I Brasília pågår just nu stor mobilisering av urfolk som protesterar mot de lagförslag som gynnas av handelsavtalet mellan EU och Merco-sur, medan det i Europa pyr ett missnöje över att politiker inte tar ställning för demokrati, medborgarnas rättigheter och klimatet.

Man kan inte låta bli att undra om Sveriges regering är rädd för att motståndet snart blir så starkt att avtalet, om det inte snabbt genomförs, inte kommer till stånd överhuvudtaget.

Om detta är anledningen till att Sverige pressar på för en snabb ratificering av avtalet är det ett tecken på att vi har en svag demokrati, som saknar mekanismer för att säkerställa att folkets röster tas på allvar. 

Rebeca Borges 
Jurist och internationell projektsamordnare samt drivande i frågan om EU-Mercosur, Jordens Vänner.