Debatt: Invånare i våra kommuner ska inte behöva finansiera krig

Rysslands invasion av Ukraina har lett till omfattande sanktioner. EU har beslutat att företag med direkt koppling till den ryska staten inte får delta i offentlig upphandling. Företag som fortfarande har verksamhet i Ryssland omfattas däremot inte. Det finns ingen möjlighet för en kommun eller region att utesluta dessa företag, trots att de är en del av den ryska ekonomin och i praktiken stärker en krigförande stats resurser.

Att Gazaremsan äntligen fått en vapenvila är bra men den olagliga ockupationen på Västbanken fortsätter och civilbefolkningen fördrivs från sina hem. Trots att FN, Sveriges regering och EU har dömt ut ockupationen och bosättningarna som olagliga har kommuner som försökt stoppa inköpen från länder som bedriver olagliga ockupationer fällts i förvaltningsrätten. 

Att kräva att leverantörer skriver under en uppförandekod är inte samma sak som att ha rätt att faktiskt utesluta aktörer som bryter mot den. 

Även Västsahara, som av FN betraktas som ett icke-självstyrande område under omstridd marockansk kontroll, omfattas inte av något regelverk som ger kommuner möjlighet att agera i upphandling.

Flera kommuner och regioner har på eget initiativ infört uppförandekoder och policydokument där respekten för mänskliga rättigheter är grundläggande. Det är ett viktigt steg, men det räcker inte. Att kräva att leverantörer skriver under en uppförandekod är inte samma sak som att ha rätt att faktiskt utesluta aktörer som bryter mot den. Det går heller inte att grunda ett upphandlingsbeslut på erkända internationella rapporter eller databaser om dessa inte uttryckligen godkänts av EU eller den svenska staten.

Det finns ett tomrum i lagstiftningen. Idag är det oklart på vilka grunder en upphandlande myndighet får ta etisk hänsyn i upphandling. Det finns inget nationellt regelverk som tydliggör hur krav kopplade till mänskliga rättigheter får användas, vilket gör att många aktörer avstår från att agera av rädsla för att bryta mot lagen.

För att kunna ta ansvar för hur offentliga medel används krävs att staten tar fram ett rättsligt hållbart stöd för en etisk upphandlingspraxis. Regeringen bör snarast ta initiativ till lagstiftning som gör det möjligt att utesluta företag ur offentlig upphandling om det finns väldokumenterad koppling till brott mot mänskliga rättigheter, till verksamhet i ockuperade områden eller till stater som är föremål för internationella sanktioner.

Bedömningar ska bygga på tillförlitliga källor, exempelvis FN-organ, erkända internationella databaser eller andra verifierade rapporter. Reglerna måste också vara förenliga med EU-rätten. Det är fullt möjligt att skapa en modell som ger kommuner och regioner utrymme att agera ansvarsfullt utan att kliva utanför sitt juridiska mandat.

Det här handlar inte om utrikespolitik. Det handlar om att ge offentliga aktörer möjlighet att agera i enlighet med de värderingar som Sverige säger sig stå för. Så länge den möjligheten saknas, riskerar våra gemensamma resurser att legitimera det vi annars fördömer. Det är inte förenligt med en stat som vill vara en trovärdig röst för mänskliga rättigheter.