Hur tänker en tjänsteman på Migrationsverket?

Lyhördhet brukar anses vara en eftersträvansvärd egenskap hos beslutsfattare, men överdriven lyhördhet kan leda till orimliga – och obegripliga – beslut. Migrationsverkets sätt att resonera visar att det är dags att åter påminna om tjänstemäns roll och ansvar.

På senare tid har medierna rapporterat om det ena egendomliga utvisningsbeslutet efter det andra. Människor som är etablerade i landet och arbetar inom bristyrken ska få betalt om de ”återvänder”.

Tonåringar som är födda och uppvuxna i Sverige ska utvisas ensamma till länder som de aldrig har besökt. Ett extremt fall gäller den åtta månader gamla Emanuel, som Migrationsverket har beslutat ska utvisas till Iran, samtidigt som verket just har ”pausat” utvisningar dit på grund av den osäkerhet som råder i landet.

Knappast någon tjänsteman på Migrationsverket har föreställt sig att Emanuel ska sättas på ett plan och skickas iväg utan sina föräldrar. Varför har verkets tjänstemän fattat ett beslut som de inte tänker sig ska genomföras?

I SR:s Studio Ett förklarar Migrationsverkets presschef att man har följt lagen och inte hittat några särskilda bestämmelser att hänvisa till. Verket har tagit hänsyn till barnkonventionen och gjort en ”samlad bedömning” som lett fram till beslutet om utvisning. Så här står det i verkets beslut:

”Hans privat- och familjeliv är framför allt begränsat till kärnfamiljen som har uppehållstillstånd i Sverige. Ett beslut om utvisning skulle göra ett ingrepp i hans rättigheter. Det finns dock inget som tyder på att Elia Emanuel Alidousts rätt bör väga tyngre än statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring” (Dagens Nyheter 21/2-26).

Hur kom Migrationsverkets tjänstemän fram till denna bedömning? Emanuel är ett barn med omedelbara och påtagliga behov av mat, värme och kärlek. Staten är däremot en social konstruktion, vars intressen beslutsfattare bestämmer med hjälp sin fantasi.

Att ställa Emanuels och statens ”intressen” mot varandra kan ge sken av rationalitet, men det är fråga om en omöjlig kalkyl. I stället tyder beslutet på att tjänstemännen har uppfattat minskad invandring som ett allt annat överordnat politiskt mål. Då behövs varken avvägning eller bedömning; det räcker med lyhördhet.

(Att Emanuel faktiskt inte har invandrat, utan är född i Sverige, är möjligen ett slarvfel – som kan bero på att Migrationsverket har använt en formulering som man brukar tillgripa i sina utvisningsbeslut.)

I decennier har forskare och debattörer framhållit att det är tjänstemännens uppgift att säga ifrån när politiska riktlinjer får orimliga konsekvenser. Beslutet att utvisa Emanuel – och många andra – visar att tjänstemännen har blivit så lyhörda att de inte bryr sig om vare sig logik eller beslutens rimlighet.

I radion förklarar Migrationsverkets presschef att han känner sig trygg med beslutet att Emanuel ska utvisas. Frågan är vad denna trygghet består av.

Handlar det om att man har följt gällande regler till punkt och pricka, ungefär som AI skulle ha gjort? Har det varit viktigt att fatta beslutet för att minska handläggningstider och de så kallade ärendebalanserna? Eller anser tjänstemännen på fullt allvar att de har agerat med den integritet och rättrådighet som anstår svenska statstjänstemän?