Debatt: Hur många ska ta livet av sig?

Allt tar lång tid och samverkan mellan olika aktörer är bristfällig.
I vissa fall leder det till att barnet blir utagerande, börjar visa aggressivitet och vistas i olämpliga miljöer. Eller i värsta fall får självmordstankar. Allt yngre barn har idag självmordstankar och cirka 40-50 barn tar sitt liv varje år.

Det beror på att samhället inte jobbar förebyggande och inte agerar tillräckligt snabbt då föräldrar larmar om att de behöver hjälp. Dessutom är det för få lärare som har kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket gör att problemen inte uppmärksammas i tid.

En mamma har berättat följande: ”Jag är rädd för mitt eget barn och han är bara 13 år. Jag är rädd att han ska skada mig allvarligt. Han har redan hotat mig och han har använt våld. Mot mig, sin egen mamma”.

Skräcken i hennes ögon var tydlig och det råder inget tvivel om hur utmattad hon är. Hon är utmattad av att be om hjälp om och om igen i flera år. Hon är trött på att leva, trött på skam och trött på skuldkänslor. Hennes röst är darrig när hon berättar om sorgen och skräcken som har blivit en del av hennes liv.

Pojkens problem började redan när han var tio år, men först tre år senare gjordes en utredning som visade att han har ADHD. Han fyller nu 14 och blir placerad på ett HVB-hem. Slutsatsen är att om en utredning gjorts i tid och familjen fått hjälp så hade de inte behövt hamna i den här situationen.

I stället avvaktade skolan, socialtjänsten och polisen för att se om barnet skulle ”skärpa till sig”. För mamman och barnet fortsätter kampen. Och i värsta fall skadar han sin mamma eller tar sitt eget liv.

Att det går till så är fullkomligt oacceptabelt. Därför måste vi agera.

Vi behöver:

1. Mer resurser till skolan och ökad kunskap kring psykisk ohälsa.

2. Utbilda pedagoger i metoder som visat sig användbara för barn med utagerande problem, så som MI, NPF och lågaffektivt bemötande.

3. Fler specialpedagoger i klasserna där de kan observera barns beteende tidigt så att de kan få hjälp.

4. Att skolan gör basutredningar om det finns oro kring ett barns beteende.

5. Snabbare och bättre samverkan mellan olika aktörer.

6. Socialtjänsten ska gå in i tidigt skede och erbjuda föräldrar och barn insatser.

Om vi lägger resurser tidigt i förebyggande syfte kommer vi inte att behöva så många familjehem och HVB-hem som det finns idag. Det kostar samhället mindre att gå in med insatser i ett tidigt skede än att gå in för sent som man så ofta gör idag. Barn som lever i en svår hemsituation måste uppmärksammas, liksom barn med svårigheter inom området neuropsykiatri.

Berättelsen ovan är tyvärr långt ifrån unik, tvärtom är det ett ganska vanligt scenario. Det får inte fortsätta så här. Satsningarna måste anpassas efter behoven. Annars kommer många att dö. Hur mycket ska vi satsa? Ja vad tycker du? Hur många ska ta livet av sig i år?