Debatt: Fram med en misstroendeförklaring, V!

Låt oss inledningsvis bemöta irrläran om att parternas förslag om inskränkt strejkrätt skulle vara ”mindre dåligt” än det som Socialdemokraterna tog fram i sin utredning. Där fanns det reservationer som skulle förhindra etablering av gula fack (fackförbund styrda av arbetsgivare) samt avtalsshopping (att arbetsgivare väljer de billigare kollektivavtalen framför de dyra). Något som förhindrar detta finns inte i lagförslaget som parterna tagit fram. Att vi undkommer något ännu värre genom att parternas lagförslag om inskränkt strejkrätt går igenom är helt enkelt inte sant. Det finns ingen anledning att pusta ut.

Att rösta nej är inte att agera. Det betyder bara ”vi håller inte med”. Och det räcker inte. Det som V måste göra är att offentligt deklarera att om regeringen inte drar tillbaka propositionen om begränsad strejkrätt så kommer ett misstroendevotum att hamna på riksdagens bord.  

Varför har V inte redan gjort detta? Vi ska gå igenom förklaringarna som angetts och bemöta dem.

Förklaring nr 1: Lägger V ett misstroendevotum så kommer S-regeringen att avgå och Sverige kommer att få en M-KD-regering med stöd av SD. 

Den risken måste naturligtvis tas i beaktande. Frågan är emellertid hur troligt det är att före detta SAP, vars adelsmärke idag består av att positionera sig som motståndare till högerpopulism, och som fortfarande gör anspråk på att vara ett arbetareparti, vill riskera regeringsmakten på grund av inskränkt strejkrätt? S valde att offra sin politik i och med januariöverenskommelsen med C och L. När S nu har valt att sälja ut allt de tidigare stått för  för att få behålla regeringsmakten – varför ska de då offra den för att de inte får inskränka strejkrätten? Det resonemanget håller inte.

Förklaring nr 2: V har inte väljarnas stöd för att göra det.

Väljarnas stöd får man inte av sig självt. Det får man genom att aktivt bedriva opinionsarbete. Tala om att i en tid då barnmorskor lämnar sina jobb på grund av krackelerande patientsäkerhet och socialtjänsthandläggare går in i väggen av en orimlig arbetssituation; då är det direkt oansvarigt att inte göra allt som står i ens makt för att förhindra att strejkrätten inskränks. Skriv det i debattartiklar, säg det på torgmöten, säg det i debatter, sprid ordet på alla tänkbara sätt. Gör det och ni kommer att få väljarnas stöd.

Förklaring nr 3: Vänsterpartiet har inte fackföreningsrörelsen med sig i strejkrättsfrågan. 

Att V inte har topparna för LO, TCO och Saco med sig är förvisso sant. Frågan är vilka som är fackföreningsrörelsen: Är det de högavlönade högst upp i de fackliga pyramiderna, de som är så priviligierade att de kan medverka till att stympa fackliga och demokratiska rättigheter för oss arbetstagare? Eller är det de fackliga gräsrötterna på klubb och avdelningsnivå som skrivit debattartiklar, gjort upprop, ordnat torgmöten och manifestationer till försvar av strejkrätten? De som skrivit remissvar till regeringen om att strejkrätten måste bevaras, i polemik med sin ledning? De som anklagats för illojalitet och hotats med uteslutning av sina förbund för att de gjort det enda rimliga och protesterat? De som på sina lokala repskap motionerat om att strejkrätten ska försvaras och argumenterat för det på sina kongresser?

Faktum är att det finns en intressekonflikt mellan gräsrötterna i fackförbunden och de på toppen vars karriär gynnas av att de håller sig väl med Svenskt Näringsliv. Vems intressen som Vänsterpartiet ska företräda här bör inte vara ett svårt val. V bör samarbeta med de fackliga, radikala gräsrötterna i kampen för bibehållen strejkrätt istället för att sucka över att de inte har personer så som Torbjörn Johansson och Eva Nordmark med sig i strejkrättsfrågan. 

Tänk efter och tänk rätt. Att rösta nej är inte att agera. Det är att säga ”vi håller inte med” och det räcker inte. (V)i måste göra vad som krävs för att stoppa inskränkningen av strejkrätten och nu krävs en misstroendeförklaring, mobilisering och jävlar anamma. Och kom ihåg: det är sossarna som har bollen. Den bör de inte skjuta i eget mål.

Kom igen; nu kör vi!

Mina Jakobsson
V Karlstad och Nätverket försvara strejkrätten Karlstad

Anders Hammarström
V Karlstad

Håkan Olsson
V Karlstad och GS-Facket

Abe Bergegårdh
V Tierp

Morgan Svensson
V Malmö och Byggnads

Daria Bogdanska
V Malmö, Malmö LS av Sac

Liselott Lindberg
V Karlstad och Lärarförbundet

Zara Hedelin
V Arvika, Karlstad LS av Sac

Mattias Forsberg
V Arvika och Lärarnas riksförbund 

Eskil Rönèr
Hamnarbetarförbundet

Camilla Ingman
V Umeå, Kommunal och Nätverket försvara strejkrätten Västerbotten

Adam Maxe
V Kil

Martin Solberg
V Kil och Elektrikerna 

Solveig Betner
V Norrköping

Tommy Dahlin
V Östhammar

Keith Aheinen
V Karlstad och IF Metall

Ola Reimer
V Norrköping och GS-facket

Noelia Perez Johansson
V Karlstad och Handels

Anders Skog
V Trollhättan och Kommunal

Emilio Cotroneo
V Sundsvall

Lena Nordqvist
V Piteå och Kommunal

Ola Hakefelt
Industrivänstern, Livs

Daniel Nordström
Industrivänstern, IF Metall

Victoria Mårtensson
V Karlstad

Sara Eriksson
V Piteå, SSR Akademikerna

Andreas Eriksson
V Karlstad

Henrik Lindkvist
V Karlstad, Kommunal

Monica Lindmark
V Piteå, Kommunal

Nikolaj Sorber
V Karlstad

Conny Rhedin
V Vårgårda

Christoffer Loiske
V Kristinehamn

Melinda Kandel
V Norrköping, Fastighetsförbundet

Gustav Landström
V Centrum i Göteborg, Kommunal

Anders Zadik
V Kristinehamn

Patrik Dahlin
V Vårgårda, Vårdförbundet

Iva Bublik
Nätverket försvara strejkrätten Göteborg

Irena Tyszko
V Eskilstuna, Handels