Debatt: EU backar om abortskyddet – Sverige kan inte göra detsamma

EU-kommissionen valde att inte gå vidare med medborgarinitiativet ”My voice, My choice”. Beskedet slår mot de 20 miljoner kvinnor som idag inte har tillgång till trygg och laglig abort i EU. 

I flera medlemsstater är aborträtten kraftigt begränsad. I Polen är lagstiftningen en av Europas mest restriktiva. I Malta är abort i princip totalförbjudet. Det innebär att kvinnor tvingas resa utomlands, ofta i desperation och ofta till stora kostnader. Den som inte har råd är förpassad till illegala abortkliniker och osäkra metoder utan medicinsk uppföljning, där risken för allvarliga komplikationer, infertilitet eller i värsta fall död är priset hon tvingas betala.

Sveriges sjukvårdsminister, Elisabeth Lann (KD), har tillsammans med ministrar från åtta andra länder skrivit under ett brev till EU-kommissionen om att stärka tillgången till abort i unionen. Nu måste regeringen visa att orden har bäring. Sverige bör tillsammans med övriga länder som skrivit under brevet bilda en allians av länder som vill och vågar agera. 

I ett öppet brev till EU-kommissionen understryker mer än 30 framstående jurister att medlemsstaterna inte bara har möjlighet, utan också ett ansvar att etablera en mekanism som säkerställer tillgång till säker och laglig abortvård över gränserna. 

När EU väljer att inte gå vidare med initiativet är det ett politiskt val. Den högerlutande kommissionen vill inte stöta sig med de högerextrema, kvinnofientliga krafter som styr från baksätet. På samma sätt sitter Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna snällt i knäet på Sverigedemokraterna. 

Nu står regeringen inför ett moraliskt prov tillsammans med de medlemsländer som säger sig gå i bräschen när det kommer till flickors och kvinnors rättigheter. Sverige kan välja att gömma sig bakom EU:s passivitet – eller ta ledartröjan.

Sverige har en stark abortlagstiftning och en bred folklig uppslutning bakom den. Om regeringen menar allvar med att stå upp för aborträtten bör man nu ta fram ett erbjudande till de flickor och kvinnor som nekas vård i sina hemländer. 

Istället för att skapa en ny fond, som abortuppropet efterfrågade, så säger EU-kommissionen till varje medlemsland att använda sina egna allokerade medel från Europeiska Socialfonden (ESF+) för att bekosta abortvården. I praktiken innebär det att EU-kommissionen avsäger sig ansvaret för frågan och passar över notan till medlemsländerna. 

Det är högst välkommet att Sverige är ett av de nio länder som skrivit under brevet med krav på stärkt aborträtt i EU. Samtidigt förvånar det att sjukvårdsminister Elisabeth Lann undertecknat brevet, särskilt med tanke på att hon tidigare uttryckt sig positiv till att införa samvetsfrihet i abortvården – alltså att vårdpersonal ska kunna vägra utföra aborter. De uttalandena väckte stark kritik och ledde till att Lann kallades till riksdagens utskott för att redogöra för sin syn.

Att skriva under ett brev är enkelt. Att konsekvent försvara rätten till abort – även när det blåser politiskt – är svårare. Om Elisabeth Lann vill vinna förtroende i denna fråga krävs tydliga besked: inga inskränkningar i Sverige, inget utrymme för samvetsvägran och ett aktivt arbete för att hjälpa flickor och kvinnor från andra EU-länder. 

Aborträtten ska inte vara förhandlingsbar, inte för någon kvinna, inte någonstans. Rätten till en säker abort är inte något som kan urholkas med hänvisning till samvete, kultur eller religion.

EU-kommissionens besked till miljonuppropet för rätten till abort får inte bli slutpunkten. Det ska bli startskottet. Sverige och övriga länder som skrev under brevet bör omedelbart presentera en gemensam handlingsplan: hur vård ska erbjudas och hur information ska nå de europeiska flickor och kvinnor som behöver den.