Debatt: Centerpartiet måste våga ta ställning för säkerhetsstraff

Sverige har under senare år skakats av flera brutala brott där gärningsmän nyligen frigivits trots välkända varningssignaler. Fallet med Vilma Andersson, där en tidigare fängslad med dokumenterad våldsproblematik enligt misstanken kunde fortsätta utöva dödligt våld, har undgått få personer de senaste veckorna. Nytorgsmannen, som efter sin fängelsetid åter begick grova sexualbrott trots en tydlig riskbild, är ett annat. 

I båda fallen fanns information, bedömningar och historik som pekade på en påtaglig fara. Ändå saknade staten tillräckliga verktyg för att agera i tid.

Detta är inte en serie olyckliga tillfälligheter. Det är en strukturell brist i ett system som accepterar att personer med konstaterad hög risk för grovt våld återvänder till samhället enbart därför att strafftiden löpt ut, oavsett om faran de utgör kvarstår. Konsekvenserna drabbar hela samhället, men kvinnor betalar ofta det högsta priset.

När personer med dokumenterat hög återfallsrisk friges skapas otrygghet och i alltför ofta nya brottsoffer. Ett fortsatt frihetsberövande hade i vissa fall kunnat möjliggöra längre behandling och rehabilitering, men framför allt skydda samhället från nya grova våldsbrott. Att gång på gång se hur högriskindivider släpps ut och begår nya brott urholkar dessutom tilliten till att rättsstaten klarar sin mest grundläggande uppgift: att skydda liv och trygghet.

Centerpartiet har länge stått upp för rättssäkerhet, proportionalitet och rehabilitering. Samtidigt har vi varit tydliga med att brottsoffrens perspektiv och samhällets skyddsbehov måste väga tungt. Därför har vi också ställt oss bakom att villkorlig frigivelse ska kunna nekas när återfallsrisken i allvarliga brott bedöms vara hög. Fängelsetiden ska alltså inte enbart styras av klockan, utan också av risken för nya grova brott.

Regeringens förslag om säkerhetsstraff bygger på samma logik. I undantagsfall ska personer som dömts för mycket allvarliga brott och som efter avtjänat straff fortfarande bedöms utgöra en påtaglig fara kunna hållas frihetsberövade under längre tid. Kritiken mot tidsobestämda påföljder är förståelig, men debatten blir missvisande om den utgår från att dagens ordning är riskfri. 

Står inte i motsats till liberala rättsstatliga principer.

Tvärtom så överlåts risken som konstaterat farliga individer på brottsoffer, kvinnojourer och lokalsamhällen. Det förtjänar dessutom att poängteras att rättsväsendet inte är främmande för bedömningar av återfallsrisk och våldsbenägenhet, vilka redan idag görs av av Kriminalvården, rättspsykiatrin och domstolar. 

Mot den bakgrunden är det logiskt att Centerpartiet bör stödja ett snävt avgränsat och rättssäkert utformat säkerhetsstraff. På samma sätt som villkorlig frigivelse kan skjutas upp av hänsyn till återfallsrisk, måste vi erkänna att det i ett fåtal extrema fall kan finnas behov av fortsatt frihetsberövande när den kvarstående faran med att släppa ut vissa individer är uppenbar.

Ett säkerhetsstraff, tillämpat mycket restriktivt och efter domstolsprövning med höga beviskrav, står inte i motsats till liberala rättsstatliga principer. Tvärtom värnar det både den enskildes rättssäkerhet och medborgarnas rätt till liv och trygghet. Att däremot blunda för kända risker för dödligt våld är inte humanism. Det är ansvarslöshet.