Debatt: Biskopsgårdens hopp heter Pantrarna

Gräsrotsinitiativet Pantrarna är ett intressant exempel på en motkraft som kan skapa verklig förändring i den uthängda förorten Biskopsgården. Ändå blir rörelsen helt ignorerad när Janne Josefsson granskar bostadsområdet, skriver Alf Ronnby, docent i socialt arbete.

Uppdrag granskning (UG) handlade den 22/1 om Biskopsgården och kriminaliteten där. Problemen är välkända sedan länge, men genom dödsskjutningar förra året har en dramatisering skett. Men det UG låter bli att säga ett enda ord om är att det också finns motkrafter och motrörelser i området. Kanske tycker Janne Josefsson och kompani att Pantrarna fått tillräckligt med uppmärksamhet. Men i granskningen av Biskopsgården hade det varit på sin plats att också ta med det som kanske är det mest uppmuntrande i det annars uthängda bostadsområdet. Kanske förstår inte UG att det just är den här typen av gräsrotsinitiativ i lokalsamhället som är det viktigaste för att försöka skapa en fungerande social miljö, vilket på sikt också är förutsättningen för en hållbar ordning.

Vi lever i en tid då många människor upplever ett allt mer fragmenterat klassamhälle, där man kan känna sig vilsen och lämnad utanför. Det är en process som pågått länge, men den har förstärkts av den nya rörligheten bland människor, som hamnar i främmande miljöer som de själva inte valt.

Bakgrunden till kriminella subkulturer är typisk: de växer fram i segregerade miljöer, ekonomiskt eftersatta eller relativt fattiga, där invånarna saknar självförtroende, tillit och framtidstro. Det är områden som av omgivningen ses som problemområden. Sedan behövs det bara en händelse som ”legitimerar” våldet i ungdomarnas ögon, typ polisvåld (som vi sett i Husby, Hammarkullen, Hjällbo, Gottsunda, Ronna, Rosengård och andra utsatta förorter). Här finns ett övergripande problem i avsaknaden av informell social kontroll.

Då lokalsamhällen spårar ur i meningslösa upplopp och kravaller kan man misstänka att den sociala miljön inte fungerar i lokalsamhället och att ungdomar inte integreras och får lära sig ett personligt ansvarstagande. Ungdomar som deltar i kravaller, eller kriminella gäng, har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ansvar för att deras ungdomar inte vandaliserar samhället. Men det fungerar tydligen inte eftersom de lever isolerat i ett fragmenterat samhälle där den informella sociala kontrollen inte fungerar. Det är då det går åt skogen och den formella kontrollmakten måste sättas in. Men det är en akut lösning som inte är hållbar på sikt. Därför behövs metoder och processer som bygger en fungerande gemenskap i vilken även ungdomarna blir delaktiga, värderade medlemmar. Eftersom många av dessa invandrarungdomar upplever att de inte har någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora i sina konfrontationer med polis och rättsmyndigheter. Utan delaktighet och framtidsperspektiv lever man i nuet och försöker göra något spännande i sitt liv. Vad är mera häftigt än ett rejält bråk med polisen?!

Community organizing eller lokal social mobilisering är ett sätt att skapa nya mötesplatser, verksamhetsformer och sociala sammanhang, som ger nya relationer under vilka människan lär känna andra och sig själv i samma process. Det är också ett sätt att få människor att känna sig hemma, känna tillhörighet och uppskattning. Community organizing handlar om hur människor själva kan organisera sig och skapa förutsättningar för gemensamt agerande mot gemensamma mål, just vad Pantrarna för förändring av förorten är ett intressant exempel på. (Organisationen bildades 2011 i en kamp för fritidsgården.) De har hämtat inspiration av Black Panther Party i USA på 1960- och 70-talen (en del av medborgarrättsrörelsen) och har ett samarbete med en gammal panter, Bobby Seale. Här finns mycket erfarenhet att hämta om hur det går till i ett socialt mobiliseringsarbete.

Grupptillhörigheten ger människan möjlighet att agera och handla tillsammans med andra för gemensamma angelägenheter. Gruppen är således en social resurs som stärker människans handlingsförmåga och självtillit. Just bristen på självtillit är ofta ett gissel som gör att människor i utsatta områden har svårt att förändra sin situation och därför fortsätter leva nersänkta i nuet. Men då människor samlas i en organisation och ser att de kan samarbeta, väcks också tankar kring vad man kan och vill göra. Handlingsberedskapen ökar alltså med den sociala gruppen och tillhörigheten i en dialektisk process. Det är också då gruppen har förmåga att gemensamt hantera de konflikter som uppstår i lokalsamhället.

Medborgarna bör organisera sig så att de kan få kontroll över sin närmiljö och därmed minska behovet av en kontrollapparat som kommer utifrån och kanske skapar irritation och konfrontation. Tar människor det ansvaret ingår de i en självförstärkande process som leder till ett allt mer integrerat, kompetent och välfungerande lokalsamhälle. Det skapar också förutsättningar för att riva upp kriminella miljöer. Kriminella subkulturer har svårt att överleva i ett lokalsamhälle där invånarna tillsammans ser till att ordning och reda råder. När unga människor i Biskopsgården insett att det går att göra något och börjat organisera sig, är det glädjande och vi får hoppas att de förmår fortsätta och får fler invånare bland de vuxna att ta liknande initiativ och organisera sig. Det handlar om att ta kontroll och egenmakt över sitt lokalsamhälle. Det löser säkert inte alla problem, men det är en bra bas att stå på för ett fortsatt förändrings- och utvecklings­arbete i Biskopsgården, ett arbete som bör stöttas av kommunen.

Alf Ronnby, docent i socialt arbete