Debatt. .

2016-02-20 07:11

Bifångster är ett problem

Var hittar Anders Svensson det miljövänliga i att tömma havet på över en miljon ton sill per år? När detta dessutom medför minskad tillgång till fisk för det kustnära yrkesfisket och sportfisket blir det ju inte bara ett ekologiskt problem utan även ett ekonomisk, socialt och kulturellt, skriver Anders Englesson i ett debattsvar till Anders Svensson.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Anders Svensson hävdar i ett svar till undertecknad att det fiske som idag pågår i Östersjön efter foderfisk till laxodlingar är ett miljövänligt fiske. Ja, till och med ”bland det mest miljövänliga fiske som finns”.

Anders Svensson säger att han inte kan hitta en enda rapport som bekräftar att fisket efter foder skapar problem med sina bifångster. 

Fakta är att havsforskningsrådets arbetsgrupp för lax och öring i Östersjön gjorde en särskild studie 2011 gällande bifångster för det så kallade pelagiska fisket. Resultatet finns i en särskild WGBAST-rapport som Anders Svensson säkert kan få tillgång till om han vill.

Studien gick ut på att arbetsgruppen tittade på bifångster av lax i de vetenskapliga trålningar som under många år genomfördes med forskningsfartyget Argos. Resultatet visade att en (1) lax slank med per 5,8 ton skarpsill/sill. Om detta resultat jämförs med de redovisade fångsterna av foderfisk ger det vid handen att inte mindre än 200 000 laxar blir bifångst till fisket efter skarpsill. Detta anser Anders Svensson inte vara något att bråka om. Tvärtom anser han att bifångsterna är småsaker. Men allt är ju relativt, som man säger, och om jämförelsen görs med totalfångsten av sill och skarpsill, som enligt ICES (internationella havsforskningsrådet) var drygt 500 000 ton 2014 så är det naturligtvis inte mycket lax. Men om jämförelsen görs med den totala kvoten av lax i Östersjön som 2015 var 95 928 stycken laxar varav en svensk andel på 26 870 laxar så blir det en hisnande siffra som blir bifångst till foderfisket. 

Det ska här sägas att uppskattningen av de 200 000 laxarna just är en uppskattning. Argos trålade inte specifikt efter skarpsill/sill så som de i det kommersiella fisket gör med sina mycket finmaskiga garn. Detta ger vid handen att bifångsterna i själva verket troligen är större eftersom såväl lax och öring som torsk följer de stim som de kommersiella jättebåtarna letar upp med sin radarutrustning. Risken är således större att de hamnar i den kommersiella trålen.

I detta perspektiv är det häpnadsväckande att Anders Svensson hävdar att ”storskaliga skarpsillsfisket konkurrerar inte ... med det kustnära fisket” eftersom ”de ofta fiskar efter olika arter”.

Hela poängen är ju att när industrifisket drar sina finmaskiga trålar får de (oavsiktligt) med sig många andra arter. Däribland alltså
200 000 laxar i olika storlekar per år. 

Sedan måste man ställa frågan – på vad sätt är det miljövänligt att fiska upp 2-5 kg skarpsill för att få ett kilo odlad lax? Och var hittar Anders Svensson det miljövänliga i att tömma havet på över en miljon ton sill per år? När detta dessutom medför minskad tillgång till fisk för det kustnära yrkesfisket och sportfisket blir det ju inte bara ett ekologiskt problem utan även ett ekonomisk, socialt och kulturellt.

I Blekinge har fisket, som förr var en blomstrande näring, slagits i spillror och numera finns endast en handfull yrkesfiskare kvar. 

Självfallet hotas också sportfisket som i Blekinge med exempelvis Mörrumsåns laxfiske länge varit en viktig näringsgren och ett turistmål.

Dioxinet i den vilda östersjöfisken är ett stort problem som enbart kan avhjälpas genom en förändrad mänsklig livsstil, bland annat med minskad plastanvändning och förbränning. Men för den som följer livsmedelsverkets råd är det dock inga problem att äta fet fisk som fångats i Östersjön.

Slutligen, när det gäller storleken på trålarna som dammsuger vårt innanhav så är de största ännu inte i sjön. Men de som nu seglar är på 50 – 60 meter vilket är enormt stort för att handla om fiske. Enligt Yrkesfiskaren den 10 november i fjol kommer fartyget Gitte Henning som nu byggs i Norge att uppvisa de mått och den motorstyrka som jag nämnde i min förra artikel. Hon blir alltså över 90 meter lång och nästan 18 meter bred. Propellern med fem meters diameter får en dragkraft på 130 ton. Dessutom kan tilläggas att lastkapaciteten blir 3 600 kbm. Fartyget blir danskt, men det finns inget som säger att hon inte kommer att gå i Östersjön.  Man kan alltså på goda grunder befara att det kommer att bli än värre med rovfisket om inget görs för att stoppa denna galenskap.    

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Anders Englesson 
Gruppledare för Miljöpartiet i Karlshamn