Debatt. .

2020-11-17 18:15
Bild: Brennan Linsley
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Är inte ensamhet lika farligt som covid-19?

Restriktionerna blir hårdare. Och för de som bor ensamt och trångt kryper väggarna då allt närmare. Är det inte dags att vi tänker på de som far illa av isoleringen?

Det undrar journalisten Arvid Uddfeldt.

Ordningsmakten har bommat igen ett rejv i ett industriområde. I Dagens Nyheter fick man läsa att ”Stockholmspolisen stängde på lördagskvällen en svartklubb i Västberga och ett hundratals personer avvisades”. ”Rätt åt dem” tänker nog många. Vad är det för idioter som inte förstår vikten av att hålla avstånd? Förstår de inte att den svenska vården går på knäna?

Problemet är att det inte är svårt för den som bor i en rymlig villa med sin familj att hålla avstånd. Det är dock mindre behagligt för den som är nyinflyttad och/eller nyinvandrad och som hyr ett litet rum i en delad lägenhet. Tvångsisoleringens konsekvenser blir olika.

Många personer i Sverige lever trångt. Ett exempel är min vän Alban. Han åkte faktiskt till just den där omskrivna technonatten söder om Södermalm. Han är sedan två år tillbaka inflyttad från Frankrike och bor i ett rum på åtta kvadratmeter i en delad lägenhet. På vardagarna jobbar han åtta till fem. På kvällarna har han mindre att göra. Att ensam sitta hemma om helgerna när mörkret tränger på redan vid klockan 16 är smärtsamt.

Han åkte efter en meningslös vecka präglad av zoom-möten, och klyschor som ”det gäller att kämpa på i dessa tider”, ut till Västberga. Syftet med konserten var att få kognitiv stimulans, lyssna på bra musik, och inte minst att få komma in i en lokal som lyser.

I taxin till festen höll de avstånd: han, hans vän och taxichauffören. Tre i en bil som vid produktionen var avsedd för fem. Den hårt drabbade taxibranschen har anpassat sig med lägre priser och färre antal i bilen. Han betalade för taxiresan och han betalade för biljetten till klubben. På så vis bidrar hans resa inte bara till hans eget välmående, utan även till både rese- och kulturbranschen.

Men när han kom fram, cirka en timma efter midnatt på lördagsnatten, möttes han inte av hög musik och glada människor. Utan av en polisbil och ett fyrtiotal uppgivna rejvare med ansiktsmask. Polisen hade redan hunnit stänga ner natten. De uppmanade besökarna att åka hem. Att återigen åka hem och titta in i väggen. Att åka hem med vetskapen om att morgondagen och även dagen efter den, kommer att vara identiska. Att åka hem och inte hitta på något med sin partner. Att åka hem och göra slut med sin partner. Att åka hem och inte ha träffat någon ny partner. Att åka hem till tystnad. Att åka hem till ett mörkt rum och stirra in i en starkt lysande skärm.

Kanske borde vi inte enbart stirra oss blinda på statistik och räkna antal insjuknade. Kanske borde vi prata mer om hur vi mår. Kanske borde vi prata mer om kulturlivet som inte så sakta men väldigt säkert dör ut. Kanske borde vi prata om taxibranschen. Vi kanske borde prata om problemen som skapas när man stängs in i sitt egna hem. Om det ökade antalet skilsmässor. Kanske borde vi prata om de barn som nu oftare träffar deras föräldrar, oavsett om de har alkoholproblem eller inte.

Kanske borde vi reflektera över varför vissa människor, trots Stefan Löfven och Anders Tegnells för varje vecka allt skarpare uppmaningar, gör taxiresor till technoklubbar en mörk, ensam novemberkväll. Kan det vara så att de håller på att dö av andra orsaker än covid-19?

Arvid Uddfeldt 
Nationalekonom och journalist, Stockholm