Debatt: Alla har inte fått det sämre i kostnadskrisen

Tidöregeringen satsar stenhårt på att sätta mer pengar i hushållens fickor under valåret 2026. Detta medan personal sägs upp i skola och sjukvård, äldre med demens inte får tillräckligt god omsorg, barn i skrämmande utsträckning dras i den grövsta våldsbrottslighet, folkbildningen och kulturinstitutionerna tvingas till neddragningar, mycket hög arbetslöshet råder, barnafödandet har kollapsat och Sverige inte klarar vare sig miljö- eller klimatmål. 

Hur kan det komma sig?

Den omedelbara förklaringen är sannolikt att de flesta hushåll de allra senaste åren har mindre pengar kvar i plånboken efter att boendet är betalt. Inför valåret blev denna verklighet omöjlig för regeringen att fortsätta att ignorera. Färska siffror som Riksdagens utredningstjänst tagit fram visar att nästan alla svenskar fått mindre pengar i plånboken sedan 2021, det vill säga året före Rysslands invasion av Ukraina och den efterföljande inflations- och räntechocken.

I genomsnitt har den stora majoriteten av hushållen cirka 2 000 kronor mindre varje månad att röra sig med efter skatt, bidrag och boendeutgift än när Elisabeth Svantesson (M) tog över som finansminister. Trots vidlyftiga löften om det motsatta har Tidöregeringen inte klarat av att skydda folkmajoriteten genom krisen.

De har rakt igenom kostnadskrisen sett stigande kapitalinkomster och kraftigt sänkta skatter. 

Det finns dock ett viktigt undantag: tiondelen svenskar med de allra högsta inkomsterna. De har rakt igenom kostnadskrisen sett stigande kapitalinkomster och kraftigt sänkta skatter. Pengar som flödat från SD-regeringens budgetar har fastnat i den absoluta toppen. I genomsnitt har de rikaste svenskarna på bara några år fått över 5 000 kronor mer i månaden att röra sig med efter att boendet är betalt. 

Medan vanligt folk blivit fattigare har Sveriges rikaste blivit rikare.

Samtidigt finns det en berättelse som siffrorna inte berättar. Vad som hänt med vårt samhälle, det gemensamma, under de senaste åren. Tidöregeringen har inte bara misslyckats med att skydda svenska familjer mot kostnadschockerna, utan de har också låtit andelen barn som lever i fattigdom explodera, aktivt skurit ned på de flesta av de offentliga tjänster som svenskarna förlitar sig på: förskolan, skolan, sjukvården, äldreomsorgen, kulturinstitutioner, public service, bostadsbyggandet, naturvården och stöden för att Sverige och svenskarna ska ställa om från beroendet av olja.

Folkmajoriteten har alltså betalat dubbelt upp. Först med sämre konsumtionsutrymme och sen med sämre välfärd och högre arbetslöshet. 

Från mitt håll väcker siffrorna en enkel men glödande fråga: 

Om SD-regeringen klarade av att skydda inkomsterna för de allra rikaste genom krisen, varför vägrade de göra samma satsningar för vanligt folk eller svensk välfärd? 

Det väcker också en fråga om det inte vore rimligt att försöka sig på en annan utveckling. Där de rikaste tio procenten av befolkningen i större utsträckning förväntas bidra till det samhälle som också vi resterande 90 procent lever i. 

(Siffrorna jag presenterar här utgör en uppföljning av den rapport från februari 2023 som Stefan Sjöberg och jag skrev för det fackliga tankeinstitutet Katalys, i vilken vi undersökte levnadsstandard och ojämlikhet i Sverige åren 1978-2022.)