Debatt: Agenda blev finalen på en fasansfull politisk vecka

Jag funderar på när det var vi började säga: nu är det för illa, nu kan det inte bli värre, nu vänder vi det här. När nazisterna slog till på Möllan eller i Kärrtorp? När gäng som åkte runt för att misshandla invandrare kallades "medborgargarden" i tidningen? När SD dubblade sitt stöd i riksdagsvalet? När deras ledande företrädare ertappades med den eller den eller den hemskheten? När de bruna gick in i riksdagen första gången i folkdräkt? Eller ännu längre sen? Hur länge till kommer vi behöva tänka, som man gör efter denna veckan, att nu kan det faktiskt inte bli värre, och vad ska ha hänt innan dess?

Förlåt missmodet, jag har gråtit till SVT:s Agenda efter en vecka med blod och eld och grova politiska felsteg där Socialdemokraterna valt att slänga den svenska exceptionalismen, den ändå relativt sett generösa flyktingpolitik som pekat ut andra sätt än till exempel det danska att föra politiken och samtalet på, på sophögen. I Agenda fick Stefan Lövfen sitta och prata om det gemensamma europeiska ansvaret och inte om den egna politik som innebär att utsatta människor i högre grad bör exploateras på arbetsmarknaden och alla de andra grymma konsekvenser som hans skituppgörelse leder till. Mattias Karlsson fick vara där och med hycklande ögon ledset prata om sina egna barn i skolåldern och påstå sig helt omedveten om sambanden mellan ord och barnamord. Anna Dahlberg från Expressen fick ringa i domedagsklockorna och utan skam önska sig en danskare politik, "för det måste ju få ett stopp".

Jag vill också ringa i några slags klockor, men nu har man gjort det så många gånger och varje gång alltmer desperat och nu vet jag inte mer.