Debatt: Är det inte dags att stanna hemma?

I kölvattnet av den amerikansk israeliska invasionen av Iran har omkring 10 000 svenskar blivit strandsatta i Mellanöstern. Händelser som denna väcker en fråga som sällan diskuteras öppet i ett land där resande länge varit en självklar del av livsstilen: är det verkligen rimligt att fortsätta våra omfattande resevanor i en tid som präglas av ökande geopolitisk osäkerhet?

Jag har själv rest en hel del genom åren. Men sedan 2022 har jag valt att inte lämna Sverige. I stället har resorna gått inom landets gränser, till fjällvärlden i norr och till skärgårdar och öar längs våra kuster. 

Det finns något befriande i att upptäcka hur mycket Sverige faktiskt har att erbjuda när det gäller natur, kultur och rekreation. Under pandemin blev detta tydligt för många. När internationella resor plötsligt blev svåra eller omöjliga riktades uppmärksamheten mot den inhemska turismen, och många fick upp ögonen för värdet av att resa närmare hemmet.

Den globala situationen ser i dag annorlunda ut än den gjorde för bara några år sedan. Krig, politisk instabilitet och snabbt föränderliga säkerhetslägen präglar stora delar av världen. Ur ett samhällsperspektiv innebär detta att mobilitet över nationsgränser kan bli mer sårbar. 

Flygtrafik kan ställas in, luftrum kan stängas och diplomatiska spänningar kan snabbt förändra förutsättningarna för resande. För den enskilde resenären kan konsekvensen bli att hemresan plötsligt blir betydligt mer komplicerad än planerat.

Att resa inom det egna landet är inte bara ett sätt att minska sårbarheten i oroliga tider, utan också ett sätt att stärka den lokala ekonomin och fördjupa relationen till den plats man faktiskt lever i.

Svenskar har länge varit ett resande folk. Den höga levnadsstandarden och relativt generösa semesterregler har gjort det möjligt för många att regelbundet resa utomlands. 

Samtidigt kan det finnas skäl att reflektera över om denna vana fortfarande är lika självklar i en värld som blivit mer oförutsägbar. Frågan handlar inte om att helt avstå från internationella resor, utan snarare om att väga risker och möjligheter mot varandra på ett mer eftertänksamt sätt.

Kanske behöver vi helt enkelt anpassa oss till en ny verklighet. En sådan anpassning skulle kunna innebära att den så kallade hemestern återigen får en mer framträdande roll. Att resa inom det egna landet är inte bara ett sätt att minska sårbarheten i oroliga tider, utan också ett sätt att stärka den lokala ekonomin och fördjupa relationen till den plats man faktiskt lever i.

I en tid präglad av osäkerhet kan det därför vara värt att ställa den enkla men relevanta frågan: är det kanske dags att, åtminstone ibland, stanna hemma?