Varje år tas drygt 350 tonårstjejer in på så kallade särskilda ungdomshem, och fråntas därmed en rad rättigheter. De placeras mot sin vilja, de kroppsvisiteras, alla dörrar är låsta och deras tillvaro styrs av en omfattande uppsättning regler som skapar känslor av total maktlöshet. Kontakten med familj och vänner begränsas kraftigt och om de upplevs som våldsamma kan de placeras i särskilda isoleringsceller. Det motiveras av att de anses ha omfattande psykosociala problem och att inlåsningen ska skydda dem från ett liv på rymmen i olämpligt sällskap.
Ingen invänder mot att tjejer med psykisk ohälsa, missbruk och erfarenheter av våld och sexuella övergrepp får hjälp och skydd, men hur kommer det sig att det anses nödvändigt med tvång och inlåsning? När vi skrapar på ytan framträder andra förklaringsmönster än de som handlar om skydds- och vårdbehov, mönster av djupt förankrade köns- och klassnormer.
”Omoraliskt” beteende
I en intervju i Dagens ETC nyligen menade Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forsell att straffrättsliga påföljder i högre utsträckning borde styras av moral. För tonårstjejer som låses in på särskilda ungdomshem är detta redan en realitet, och har så alltid varit. Medan killar genom historien omhändertagits för att det brutit mot lagen har tjejer omhändertagits och ansetts behöva vård för att de brutit mot moraliska regler och normer kopplade till femininitet och sexualitet. Det gällde i början av 1900-talet när unga kvinnor placerades på institution då de blivit gravida utanför äktenskapet och det gäller nu när tjejer omhändertas för att de ”utsätter sig för risker” när de har kontakt med äldre män över nätet eller rymmer hemifrån till riskfyllda miljöer. Men dessa moraliska bedömningar handlar inte endast om kön, de handlar också om klass.
Den brittiska sociologen Beverly Skeggs har beskrivit femininitet som en historiskt specifik framställning, formad utifrån borgarklassens ideal om kvinnan som maka och mor, och därför inte applicerbar på alla. Men, menar Skeggs, eftersom vårt samhällssystem är uppbyggt kring att medelklassen sedan länge äger makten att hävda sitt perspektiv och kunskapsanspråk på bekostnad av andras, blir medelklassens moral allas rättesnöre och alla tjejers agerande mäts ständigt mot detta feminina ideal.
Medelklassens girlboss
Med hjälp av Skeggs blir det mer förståeligt, men knappast mindre provocerande, att de tjejer som tvångsomhändertas och låses in nästan uteslutande kommer från arbetarklassen. Den borgerlighetens moral som tidigare krävde att flickor och kvinnors sexuella beteende skulle vara passivt och måttfullt har visserligen förändrats. Men den nutida idealfemininiteten, som alltså tillåts ha en sexualitet, den autonoma och självständiga girlbossen, är också den skapad av och för medelklassen. Medan hennes kaxighet och sexuella driv hyllas, tolkar vi fortfarande arbetarklasstjejens motsvarighet som farlig och därför som något vi måste disciplinera. Varför inte genom inlåsning?
Rädsla för självständighet
Ytterligare ett exempel på hur dessa tjejers rättigheter kränks är hur de bemöts och behandlas när de väl är inlåsta. I januari 2021 visade SVT:s Uppdrag granskning hur omfattande missförhållanden, däribland regelrätta övergrepp från personal, förekom på ett av ungdomshemmen som tar emot tjejer. Denna institution stängdes strax därefter men det var tyvärr långt ifrån enda gången det rapporterats om hur placerade tjejer utsätts för övergrepp. Lägg därtill att personalens befogenhet att med våldsamma metoder förflytta en ungdom till en isoleringscell används betydligt oftare mot tjejer än mot killar. Redan innan dessa tjejer kommer till ungdomshemmen är de en av samhällets mest våldsutsatta grupper. En våldsutsatthet som alltså fortsätter under statlig försorg. Vad säger det om vårt samhälles syn på dem? Jag vet nästan inte om jag vågar höra svaret.
Att de tonårstjejer som tvångsomhändertas och låses in på särskilda ungdomshem har stora psykosociala problem som de behöver hjälp med råder det ingen tvekan om. Men vid sidan av att inlåsning inte är en lösning på denna problematik, snarare riskerar det förvärra situationen, måste vi gå till botten med varför vårt samhälle är så skräckslaget inför tanken på arbetarklasstjejers självständighet. Även arbetarklassens döttrar som kämpar med fattigdom, utsatthet, missbruk och psykisk ohälsa är förtjänta av fun-damental rights. Idag är rätt dag att rikta strålkastarljuset mot dem, och sen inte låta det slockna.
