Den stilla resonerande rösten, tillsammans med IT-fysionomi: pojkfrisyr, funktionella glasögon och litet skägg. Till detta en personlighet som tycks drivas av annat än egen berömmelse. Nej, Edward Snowden uppenbarelse trivs illa med hjältebegrepp, men faktum är att ingen annan individ under 2013 har gjort mer för att tillvarata mänsklighetens kollektiva intressen gällande ett demokratiskt fundament, nämligen allas vår rätt att kommunicera fritt, utan att det vi tycker och tänker ska filtreras genom staters system för övervakning.

Han gav oss informationen. Den har skakat presidenter och premiärministrar. Den har avslöjat falskhet mellan allierade, hur medborgerliga rättigheter undantas – totalt upphör – i jakten på fiender eller bara diplomatiskt och ekonomiskt försprång. Den har visat att yttrandefriheten är villkorad, som när brittiska myndigheter tvingar tidningen The Guardian att vinkelslipa sönder varje kretskort som bär spår av de läckta NSA-dokumenten.

Vi kanske anade, men nu vet vi.

Övervakningen sträcker sig allomfattande genom ett globalt nätverk från enskild till FN-skrapa, från dina Facebook-meddelanden till Angela Merkels telefon.

USA har byggt en bokstavligen gränslös kontrollapparat.

Sverige är betrodd hantlangare.

Offrade sig för folket

Själv offrade visselblåsaren ett tryggt liv hos spionericentralen NSA. Han gav upp familj och hemland för exil som efterlyst brottsling, av Barack Obama stämplad som förrädare.

Var det värt det? Svaret är självklart när det kommer till allmänhetens kunskap. Men för Snowden? Han berättade i somras för journalisten Glenn Greenwald att den som dagligen arbetar med att övervaka förlorar koncepten. Kränkning blir naturligt, intrång blir praxis. Men:

– Känslan av att göra fel växer och du vill göra något. Det slutar med att du blir ignorerad. Till sist inser du att de här sakerna måste avgöras av folket och inte av någon som är inhyrd av regeringen, sa Snowden.

Efter den FRA-debatt som stegrades för fem år sedan, har övervakning glidit ut i den inrikespolitiska periferin. Tills nu. Skärningspunkten mellan våra friheter och statens behov av informationsinhämtning – verkliga eller inbillade – granskas återigen.

Säpos övervakning

Ett exempel är att Säpo vill ha ett system för att direkt kunna hämta data – mejl, telefonsamtal, surf – från operatörer. Vilka operatörer? ”Det kommer vi aldrig att svara på”, har Säpo sagt. Men bearbetar nu dem med rena utpressningsmetoder. Konsekvensen skulle vara signalspaning mot svensk trafik, som sker inom landet. Exakt den farhåga som många uttryckte i samband med den första FRA-debatten.

Vi vet dessutom, tack vare Snowdens gärning, mer om hur intimt svenska FRA och amerikanska NSA samarbetar.

De förmildrande argumenten har du hört. Att övervakning inte drabbar någon oskyldig, att den här sortens inhämtning måste genomföras för att skydda demokratiska samhällen mot yttre och inre hot.

Snowdens kommentar:

– Även om du inte gör något fel så blir du övervakad och inspelad, och lagringskapaciteten hos dessa system ökar för varje år. Till sist når vi en punkt där du inte behöver ha gjort fel. Det räcker med en felringning för att du blir misstänkt. Och då kan de granska varje beslut du någonsin har fattat, sa han i intervjun med Greenwald.

Snowden är upprörd. Svenska regeringen? Inte särskilt.

– Jag vet vilken värld vi lever, sa utrikesminister Carl Bildt när det stod klart att NSA avlyssnat ett 30-tal världseldare.

Reinfeldts icke-svar

Nu framträder det i annat ljus, efter Uppdrags granskning genomgång av den långvariga relationen till NSA. Likaså statsminister Fredrik Reinfeldts icke-svar på frågan vad hans ansvar är när FRA gör intrång tillsammans med NSA.

– Det är alltså inte min roll.

Vita huset och andra regeringar i nätverket hänvisar till att det finns regelverk och oberoende kontrollinstanser, att övervakningens effektivitet förhindrat en rad terrordåd. Men de läckta dokumenten ger en annan bild. Som att sex muslimer fått sina sexuella vanor kartlagda av NSA, för att kunna misskrediteras. Allt enligt påbud från NSA-chefen Keith Alexander. Ingen av dem var misstänkta för terrorbrott.

En miljon dokument – mer att vänta

Fler avslöjanden kommer. Det handlar, enligt amerikanska medier, om långt fler än en miljon dokument som Snowden kommit över. Själv befinner han sig i Ryssland, med sin tillfälliga asyl, men förra månaden formulerade han ett manifest i tyska Der Spiegel. Han skrev att han känner sig förföljd av USA. Men han anser sig ha uppnått något. Ett allmänhetens tvivel, att miljoner människor vaknat ur en illusion där de ”litade på att regeringar skulle fatta rätt beslut”.

Snowden hävdar att han inte längre har tillgång till dokumenten, att de har lämnats över till journalister. Men hans expertis efterfrågas. I början av nästa år ska han frågas ut av EU-parlamentets justitieutskott. Det sker via länk eftersom han inte kan lämna Ryssland. För vad skulle exempelvis hända om han mellanlandar på Arlanda? Risken för att Sverige utelämnar honom måste anses som överväldigande – speciellt när regeringen pendlar mellan vaghet och tystnad.

Hans framtid är osäker. Nu höjs röster inom NSA för att han ske ges amnesti i utbyte mot att returnera dokumenten (som han alltså säger sig ha lämnat bort). Om något signalerar den sortens oro att det finns tyngd bland det hemligstämplade material som ännu inte offentliggjorts.

Själv sa Snowden tidigare i år, med hopp om att slippa stå ensam:

– Det här är sanningen, det här är vad som sker. Ni måste bestämma er för om vi ska göra så här.