Analys: Smärtan när rösten upphör är oundviklig

I ”En dramatikers dagbok 20192020” kliver Lars Norén på en buss och inser att alla passagerarna en dag kommer att dö. Insikten är egentligen banal, skriver han, men dess banalitet försvinner när det är man själv som drabbas av den. Ämnet döden riskerar ofta att dra med sig en hel härva av utnötta uttryck och bilder. Ändå lyckas Norén beskriva sin sista tid i livet utan att hamna i varken kladdig sentimentalitet eller svulstig högtidlighet. Även Kristina Lugn kan skriva om döden. Nu drygt två år efter hennes bortgång kommer hennes efterlämnade dikter under en titel som sägs vara det omdöme hon fällde om materialet: ”Inte alls dåligt”.

Om man vänder på ett av Jorge Luis Borges resonemang kan man säga att det är vissheten om döden som gör oss dödliga, och därför var också Norén och Lugn några av de mest dödliga bland oss. Det är en förintande tanke att tankeförmågan en dag ska upphöra, men både Norén och Lugn vågar möta den. Deras postuma verk tvingar därmed vår uppmärksamhet att stanna kvar vid det oomkullrunkeliga faktum (Lugns ordval) att döden finns. Man kan också se det som att döden är den intensitet i texterna som håller oss kvar.