Analys: ”Öronbedövande tystnad om svenska gruvboomen”

Det var inte ens en månad sedan gruvföretaget Nordkalk överraskande fick Mark- och miljödomstolens godkännande att bryta kalk i Ojnareskogen – tvärs emot såväl Naturvårdsverkets synpunkter som domstolens tidigare bedömning. Ännu har fallet bara avgjorts i lägsta instans. Men rättssystemets bedömning av Ojnareskogen är viktig, eftersom den kan bli vägledande i en lång rad kommande konflikter mellan naturskyddet och privata gruvintressen. Om domen står sig, kommer det innebära att gruvbrytning i ett område med höga naturvärden är principiellt godtagbar – till och med om en sötvattenreserv hotas av driften.

Konflikten i Ojnareskogen är inte den enda. I norra Sverige blåser det upp till storm kring den svenska mineralpolitiken. Sverige har gått in i en gruvboom – fram till 2030 planeras antalet svenska gruvor öka från 16 till 47 – och såväl staten som kommunerna bedriver en mineraloptimism som i bästa fall kan beskrivas som naiv. De enskilda fallen avskräcker. Nickelgruvan i Rönnbäck i Tärnaby kommun kommer att ödelägga ett område av riksintresse för kulturmiljö och rennäring. Gruvan riskerar innebära förgiftning av övre Umeälvens tillrinningsområde och har kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté. Exploatören är ett företag med säte på Caymanöarna som utreds för grova ekobrott i samband med skumraskaffärer i Afrika.
Järnbrytningen i Kallak nordväst om Jokkmokk påverkar världsarvet Laponia på ett sätt som fått såväl Unesco som Naturvårdsverket att uttrycka oro. Området är en central del av flera samebyars renbetesmarker, och om en gruvdamm havererar i Kallak hotas säkerheten för vattenkraften i Lule älv. Och nu senast: samma exploatör som i Kallak har fått tillstånd att prospektera i det skyddade Natura 2000-området Jelma-Rimakåbbå utanför Porjus – ett skogsområde med internationellt unika naturvärden.
Från Almedalen är det bara fyrtiofem minuters bilresa till Ojnareskogen. Men av de 3 500 evenemang som listas i det officiella programmet för Almedalsveckan är det bara en handfull som alls berör gruvexplosionen – de flesta arrangerade av gruvnäringen själv. I övrigt är det knäpptyst. Tystnaden är öronbedövande. Gruvboomen är nämligen inte bara en ödesfråga för naturskyddet, utan skär tvärs igenom flera centrala demokratiska principdiskussioner:

Ägandefrågan – vem har rätt till den svenska malmen? Ska privata aktörer få gräva upp vad de kan och skicka ut det ur landet, mot ett statligt anspråk på 0,5 promille av intäkterna? Eller borde Sverige ha större anspråk på svenska naturtillgångar?

Regionsfrågan – bara någon procent av gruvornas värde förräntas lokalt, samtidigt som lokalsamhället tvingas bära hela kostnaden, både miljömässigt och samhällsekonomiskt. Hur ska de norrländska lokalsamhällena kompenseras för hålet i marken?

Urfolksfrågan – gruvboomen är ett led i den kontinuerliga koloniala politik som Sverige fört gentemot samerna sedan 1600-talet. Ska vi fortsätta att förneka samerna deras rättigheter, tvärt emot FN:s konventioner?

Dagens svenska mineralpolitik går i princip ut på att rea ut bergets rikedomar till vem som helst, inklusive rena brevlådeföretag, utan krav på motprestationer och utan att bry sig om vilka allmänintressen som tar skada. Allt detta sker utan folklig förankring – utanför de berörda lokalsamhällena känner allmänheten inte ens till gruvpolitiken. Den har gått under radarn, därför att medierna struntar i vad som händer i landets periferier.
Men nu måste det vara nog. Det är hög tid för en demokratisk diskussion om gruvorna.
Marcus Priftis