Orbán skjuter upp beslutet att släppa in Sverige i Nato

I Ungern har det under den senaste tiden uppstått en diskussion om att premiärminister Viktor Orbán medvetet skjuter upp en omröstning i det ungerska parlamentet, för att godkänna Sverige och Finland som nya medlemmar i Nato. Det socialdemokratiska oppositionspartiet MSZP reagerade med att i början av oktober lägga fram ett förslag om att skynda på ratificeringsprocessen. Orbáns parti Fidesz, som har egen majoritet i parlamentet, röstade ner det. Inget datum har ännu öronmärkts åt omröstningen och Orbán tycks inte ha bråttom att ta sig an frågan om Natos utvidgning.

Samtliga 30 medlemsländer i Nato måste först ge grönt ljus innan Sverige och Finland kan ansluta. De enda länderna där parlamenten idag ännu inte röstat och sagt ja, är Ungern och förstås Turkiet.

Bromskloss för sanktioner

Det är en ödets ironi att Sverige har ansökt om medlemskap i Nato på grund av det rådande säkerhetsläget, för att bättre kunna stå emot den auktoritära, västfientliga högerpopulisten Vladimir Putin. Bara för att nu hållas på halster av inte bara ett, utan kanske av två länder, som även de styrs av auktoritära, västfientliga högerpopulister.

Så ser ju vissa av regeringarna faktiskt ut, i militäralliansen, och det har med rätta skapat viss oro att ett Nato-Sverige kan komma behöva bygga varmare relationer också till sådana länder.

Ungerns regering har inte alls kommunicerat i frågan efter att ha motat tillbaka initiativet i parlamentet i början av oktober, varför det varit svårt att förutse Orbáns nästa drag och exakt hur detta kan tänkas hänga samman med andra och större politiska frågor.

Men det har redan i åtskilliga år varit tydligt att Orbán har positionerat Ungern mellan ett västligt och ett östligt läger. Orbán har länge odlat nära band till Putin, och besökte den ryska presidenten bara kort innan invasionen av Ukraina i februari. Sedan dess har Orbán fortsatt lägga fram bromsklossar mot EU:s sanktionspolitik mot Ryssland.

Inspirerar av auktoritära

I åratal har det också varit tydligt att Orbán inspireras av auktoritära ledare som Putin, och för all del Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Med lite otur bestämmer han sig för att testa samma form av utpressningspolitik som Erdogan utövar mot Sverige. Han har ju kunnat se, att Sverige redan börjat ge vika.

I slutet av juni undertecknade Sverige och Finland en överenskommelse med Turkiet under Natos toppmöte i Madrid, vilket fick Turkiet att släppa ett initialt veto mot de två nordiska länderna. Sverige förbinder sig bland annat att slå ner på aktiviteter av kurdiska ”terroristorganisationer och deras förgreningar”, liksom att motarbeta det som Erdogan identifierar som ”desinformation” mot Turkiet.

Det är enastående krav, som om de realiseras – under en ännu mer Natohungrig, ny svensk högerregering – lär beröra Sveriges organisationsfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet, demonstrationsrätt, med mera. Grundlagar. Det återstår att se om Orbán följer Erdogans strategi, och vad som då skulle kunna bli konsekvenserna för den svenska demokratin.