Analys. Johan Ehrenberg.

2015-12-13 12:58
Klimatmötets ordförande, Laurent Fabius (i mitten), applåderar med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Frankrikes president Francois Hollande. Francois Mori/TT
Klimatmötets ordförande, Laurent Fabius (i mitten), applåderar med FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och Frankrikes president Francois Hollande.

Nej, klimatkonferenser kan inte rädda världen – men du kan

Så var ännu en klimatkonferens över och när de fina orden och de stela leendena börjar svalna så kan vi konstatera att de inte klarade jobbet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Världens ledare” (vilken skämtterm) klarar inte att bromsa kol, olja och gas, världens ledare klarar inte att stoppa avskogning och dessa nattmanglingar betyder inte ett dugg för att rädda jordbruket från sin egen förstörelse av vår jord. 

Inget bromsar klimatbovarna, inget ges i pengastöd till räddarna. Avtal om grader betyder inget eftersom ingen kan kontrollera eller sanktionera när Polen nu högtidligt kommer strunta i varje försök att bromsa kolkraften. Eller när England tar bort stöd till förnybart. Eller när Åsa Romsons regering låter Vattenfall fortsätta elda kol. Eller när ...

Åh, alla dessa klimatkonferenser! Vad har Rio de Janeiro 1992, Kyoto 1997, Bali 2007, Köpenhamn 2009, Cancun 2010, Durban 2011, Doha 2012, Warszawa 2013, Lima 2014 och Paris 2015 gemensamt?

Efter varje möte har utsläppen på jorden fortsatt att öka.

Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att dessa konferensers viktigaste resultat har varit att försena och demoralisera klimatarbetet jorden runt. 

Så länge varje politisk ledare kan skylla på att ”det behövs internationella avtal” kan de smita ifrån nödvändiga beslut.

”Det är bättre att vi bränner kol, än att andra göra det”. (Sverige)

”Det är bättre att vi tar upp olja än att andra gör det” (Norge).

”Vi fortsätter skogsskövlingen så länge Kina/Indien/USA inte tar sitt ansvar". (Indonesien).

Nu fylls tidningar med berättelser om Paris som "en stor framgång". Det faktum att man överhuvudtaget kan få ett avtal ska vara den stora segern i sig. Det är att bedra sig. Man kan lika gärna konstatera att det är politikens sätt att ge de förstörande krafterna ytterligare några år på sig. Att politikerna i sig behöver "en framgång" betyder inte att det är det. När James Hansen kallar Parismötet "en fejk" är det vad alla i klimatrörelsen egentligen vet. Men som de samtidigt är oroliga att säga eftersom klimatrörelsen valt vägen att "påverka politiken" som enda strategi. Men den håller inte. Inte ens de som vill kalla det ett "viktigt symbolvärde" har rätt. Det här "symbolvärdet" kan lika gärna användas som den bromskloss det faktiskt är. Varför ska Norge sluta ta upp nya oljefält utifrån denna text? Varför ska Vattenfall lägga ner kolkraftverk? 

Det är klart att klimatrörelsen, alla miljöorganisationer, all god media och kritiska röster använder konferenser för att förklara, visa, räkna och ropa vad som måste göras och hur lätt det kan göras.

Vad har vi för val? Varje försök att komma ett steg framåt måste tas, hur liten öppning en än ser. Men när USA och oljeproducerande nationer gjort allt för att urvattna texten (att ha med 1,5 grader är faktiskt bara propaganda när man omöjligt kan nå det utan stoppad fossil energi) så måste vi inse att de stänger dörren för förändring med detta klimatavtal. Det är klart vi alla vill jubla, men då är det mer vår vilja att få jubla som styr oss än det vi faktiskt vet. 

Jag tror att det nu gäller att ta avstånd från denna politikens låtsasvärld, där de verkliga besluten fattas i styrelserum hos de 90 storföretag som står för 75 procent av alla utsläpp. Den verkliga klimatmakten sitter leende och säger ”vi kan inget göra så länge politikerna inte är överens om vad” och sen lägger bröderna Koch i USA någon miljard till på att hindra en lag mot kolkraft ihop med Volvo.

Det enda som gäller nu är praktisk klimatpolitik i varje kommun, varje land, varje förening och varje hem. Här och nu. Kan Växjö vara fossilfritt kan Stockholm, kan Köpenhamn, kan Berlin kan ... Kan du leva klimatneutralt kan din vän i Peking. Kan du vägra fossilkött och äta grönt så kan andra. 

Förstå detta: Politiker har inga politiska idéer annat än hur man ska kunna få fortsätta styra i en allt oroligare värld. Vår roll är att göra det rätta och samtidigt göra dem rädda för att förlora makten när de inget gör.

Ett enkelt exempel. I Sverige pågår ”energisamtal” bakom stängda dörrar mellan partierna. ”Experten” kommer från Vattenfall. Ibrahim Baylan muttrar och säger mycket och inget, allt skjuts till en ”överenskommelse” som du snart kommer ha i ditt knä utan att du någonsin fått diskutera den.

Det här är inte demokrati, det är låtsasdemokrati och den beror på rädslan för folklig makt, rädslan för att tvingas av opinionen göra det man tror ”inte är bra för Sverige”.

Vill Baylan ställa om Sverige till 100 procent förnybart vore den rätta metoden i stället att vända sig till medborgarna med tydliga val och alternativ och låta debatten leva. Men man vill inte då folk kan ”välja fel”. Precis som tusentals ”hade fel” innan de lyckades stoppa Ojnareskogens förstörelse. Eller hur miljoner röstade "fel" i kärnkraftsfrågan 1980 och blev lurade av politiken i trettiofem år.

100 procent förnybart får vi bara om vi själva agerar, om vi går före och ställer om, investerar, effektiviserar, satsar på sol i varje företag, varje organisation, varje fackklubb, varje fritidshus, satsar på vind i varje kommun och vägrar vänta på att det ska bli ännu lönsammare med "bättre stödsystem" eller koldioxidskatt. Allt det kommer först när vi gjort jobbet och redan förändrat systemet. Vi får ingen ren energi förrän du och dina grannar ockuperar taket i allmännyttan.  (Vattenfall kommer aldrig sätta upp solceller på ditt hus).

På samma sätt kommer vi inte få bilfria städer förrän människor går ut på gatorna och stoppar bilarna.Alla små framgångar i klimatfrågan beror på människors ilska och vägran att acceptera ”det nödvändiga”. Även Peking blir en ren stad den dag människor vägrar gå ut i smogen.

Klimatrörelsen handlar inte om att ”påverka politiken”, den handlar om att strunta i politikerna för då kommer de snart springande efter.

Vi måste våga vara obstinata, i varje fråga, varje resa, varje matbeslut, varje pengaplacering, varje julklapp, varje dag som vi fått den här fantastiska möjligheten att leva på jorden.

Visst kan du rädda världen. Vem skulle annars göra det?

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg