Den 16 september avled den kurd-iranska kvinnan Jina Mahsa Amini, efter att ha misshandlats till döds av iranska moralpoliser. Hennes brott var att hon visat för mycket av sitt hår. Protesterna lät sig inte vänta. En motståndsvåg ledd av skolflickor och unga kvinnor har sköljt över landet. En våg som tagit alla på sängen, i synnerhet det iranska prästerskapet. Mycket kan sägas om det fruktansvärda, mycket har redan sagts. Att den iranska regimen är en av de mest blodtörstiga någonsin. Att de inte skyr några medel, varken i eller utanför landet. Men allt det är bara repriserade konstateranden. Frågan som upptar folket och omvärlden är vad som komma skall. Är det nu motståndet omkullkastar år av förtryck och terror? Eller kommer den iranska diktaturen slå ner protesterna på nytt?
För att få en fingervisning om framtiden har brittiska Guardian (5/10) analyserat olika motståndsperioder efter år 1979 då iranska revolutionen ägde rum. Revolutionen resulterade i att den iranska monarkin avskaffades och ersattes av den diktatur som nu leder landet. En av de mest omtalade motståndsrörelserna skedde 1999 i form av universitetsdemonstrationer som sex dagar senare slogs ned. År 2005 och 2006 präglades landet av protester för kvinnors rättigheter, men efter att ett 50-tal gripits tystnade protesterna. 2009 uppstod den gröna rörelsen efter manipulering av presidentvalresultatet. Under parollen ”Var är min röst?” demonstrerade över tre miljoner på Irans gator. I samband med detta mördades den 26-åriga kvinnan Neda Agha-Soltan av poliser. Mordet mobilfilmades, spreds och ledde till protester världen över. Här i Sverige anslöt tiotusentals personer för att delta i manifestationer mot iranska regimen. Hoppet levde, förändringen kändes nära. Men även denna gång tunnades protesterna i Iran ut då massarresteringar, skenrättegångar och avrättningar tog udden av motståndet.