Några höll varandra i händerna – när de föll som facklor mot asfalten på Green Street med hår och klänningar i lågor, fastnade i skyltar, hängde från fönstren, slängde sig ner i hisschakt, förkolnade tillsammans, framför reglade utgångar.
Branden på New Yorks största textilfabrik The Triangle den 25 mars 1911 var som en fasanfull hämnd. 146 arbetare, de flesta unga kvinnor med judisk och italiensk bakgrund, dödades i den värsta fabriksbranden i stadens historia. Kanske var det en cigarettfimp som antände lövtunt mönsterpapper och tygrester under tillskärarnas bord på åttonde våningen. Elden spred sig snabbt genom ventilationsschakt till symaskinsavdelningen ovanför där 250 sömmerskor försökte ta sig ut. Några lyckades, innan eldstormen drev de kvarvarande mot en bakdörr – som blockerats.
Det var på The Triangle som upproret två år tidigare hade inletts. I amerikansk arbetarhistoria känt som ”The Uprising of the 20 000”. Blus och kjol istället för klänning hade efter sekelskiftet slagit igenom som den moderna amerikanska kvinnans vardags- och yrkesdress. Och New Yorks textilindustri med invandrad arbetskraft från öst- och sydeuropa formligen exploderade. Oftast i trånga bostäder eller små verkstäder belamrade av symaskiner och tygbalar slet unga judiska och italienska blussömmerskor under ändlösa arbetsdagar till struntlöner. Den väldiga The Triangle med bortåt sexhundra anställda däremot, var en modern fabriksanläggning, hjärtat i den växande industrin.
I september 1909, samma månad som den svenska storstrejken föll samman, utbröt strejk på The Triangle mot låga löner och arbetsveckor på mellan 60 och 75 timmar. Fabriksledningen satte hårt mot hårt, lejde in kriminella för att attackera kvinnor i strejkvakten, och även prostituerade för att genom kvinnoslagsmål skandalisera strejken.
Polis jagade, misshandlade och grep mängder av strejkande. Vid ett jättemöte i solidaritet med strejken i slutet av november, tog en av de strejkande till orda, den 23-åriga Clara Lemlich som nyss lämnat sjukhuset efter att ha misshandlats av bolagets gangsters. Hon manade på jiddisch till generalstrejk med ett väldigt gensvar. Inom tjugofyra timmar hade strejken spridits till över femhundra verkstäder med krav på tjugo procents lönehöjning, 52-timmarsvecka, övertidsersättning och arbetarskydd.
I februari hade de flesta småverkstäder slutit avtal, men The Triangle höll emot i det längsta. Kampen följdes sommaren därpå av den ännu större strejken bland kappsömmerskor med sextiotusen deltagare. Striderna medförde att the International Ladies Garment Workers Union växte med tiotusentals nya kvinnliga medlemmar till ett av USA:s största och radikalaste fackförbund.
Kanske kan man se brandkatastrofen 1911 som kapitalistisk vedergällning. Inte så att ägarduon Blanck och Harris avsiktligt mördade kvinnorna – men den fortsatta nonchalansen mot det arbetarskydd de strejkande krävt medförde massakern. Att de båda ”textilbaronerna” frikändes från juridiskt ansvar var inte oväntat i storbourgeoisiens huvudstad.
Men samtidigt kunde den växande fackliga styrkan driva igenom lagstiftning om arbetarskydd och skärpta kontroller. Som än idag utgör stridslinjer i amerikansk klasskamp. Håkan Blomqvist
