Analys: Hänsynslös effektivitet

Hennes ord verkar vilja sväva iväg från boksidan; jag märker att de bär bortom den, de är oberoende av sin kontext. Tilltron till effektivitet syns på arbetsplatser, i produktionslinjer, i vardagen. Inte minst i hur energieffektivisering ses som räddningen i klimatomställningen. På så sätt drabbar tilltron till effektivitet inte bara människor i deras dagliga jäkt att hinna i kapp allt det som förväntas av dem, utan också genom sitt sätt att reducera hållbarhet till en kostnadsfråga.

Effektivitet är viktigt, men det är ofta en lyxvara. Den som har råd med den nyaste och mest effektiva tekniken har möjlighet att spara energi och pengar och samtidigt ses som hållbar enligt de dominerande normerna. De som inte har råd drabbas ekonomiskt av låg energieffektivitet, men ofta är deras totala energianvändning lägre än i välbärgade hushåll där mängden elektronik och boendets storlek överväger effektivitetens nytta.  

Det syns tydligt i kristider när ”varje kilowattimme räknas”: det är lättare att spara in från ett överflöd än från bristningsgränsen. Men ineffektiv tillräcklighet tycks inte rymmas bredvid hållbarhetsnormen om effektivt överflöd. Omställning blir till hyreshöjningar i flerbostadshusområden och subventionerade solceller i villaområden.

Och så vinner effektivitet över tillräcklighet. Strålarna från en blek vintersol når fram mellan husen och målar streck över mina köksluckor, vakuumet brister, dagen händer mig. Men jag är tacksam att det fanns utrymme för något annat en stund. Jag behöver det för min egen hållbarhet och kanske, som Agneta Pleijel sa, för min sårbarhet.